Konsultens Pysventil

Igår satt jag på jobbet med ångest. Utåt kunde man säkert ingenting se. Inne i mig bubblade ångesten. Jag använde ett brev till en kompis som Konsultens Pysventil:

“Hej Magali,
Är på jobbet och är ganska trött. Stor klump i halsen/bröstkorgen. Som tur är behöver jag inte generera extrakrafter till att leda grupper eller ens enstaka kunder, mer än ett återkopplingssamtal på telefon en halvtimme i eftermiddag. De har ju gått så pass okej hittills så att det känns överkomligt. Bra med något som låter mig behålla skärpan ialla fall. Vilken tur att jag inte har en uppsats att skriva. Skulle ha varit förödande att må på detta viset förra sommaren.

Efter att två dagar i rad briserat som ett koleriskt nervknippe i sammanhang som varit riskfyllda vad gäller krav på omgivningens förståelse har jag börjat fatta att jag är och har varit under psykisk anspänning. Genom att utbrista i vrede bland folk åsamkar jag inte bara dem smärta, jag gör främst mig själv illa. Tror nog att jag har koll på det nu. Nu fattar jag att jag har ett tryck inifrån. Igår hade jag ett så härligt samtal med Sigrid Anna. Vi gick direkt in på det som hade hänt dagen innan i konferensrummet. Ja, vad var det som hände? Sen så var det så skönt att det var HON som tog upp det med min mamma, jag har pratat om henne förut, vid någon lunch o så. Den bestämda och petiga Sigrid Anna kliver in i psykoterapeutrollen och visar sin förmåga att knyta ihop, se bakom och förstå. Det behövde jag verkligen. Det var Hon som sa, inte jag, att jag bara som ensamstående lever under konstant ansvarstagande. Ja, och även om jag inte känner av det när det går bra så är behovet av att fungera och greja och fixa så stort att jag fortsätter med det och låter bli att känna efter. Tänker jag nu.
Sigrid Anna tyckte också att det som var temat i konferensrummet och som hade gjort att det brast för mig var att jag inte uppfattade att jag blev lyssnad på. Och hon tyckte det var viktigt att kolla om det var så jag känt här förut. Och nej, så är det inte. Men hon menade att det låg bakom det här med min mamma. Min mamma försvinner mer och mer in i sina Alzheimerhallucinationer och ser mig inte längre, lyssnar inte och finns inte där längre som någon som kan ta emot och bekräfta. Den parallellen har jag inte tänkt på. Och min släkting som skällde på mig för att jag åkt utomlands med Volle istället för hem till päronen… som verkligen inte heller kunnat se mig i situationen. Bara sig. Iaf just då.

Så går jag då från jobbet lättad över att man får vara lite labil och sätter genast igång med en scen med Volles kompisars föräldrar…ännu farligare mark. Jag uppfattar att de garvar åt stackars simläraren. Och jag har tidigare varit med om att gå starkt igång på mobbningssituationer. Ibland ser jag dem när inte andra ser. Slutsatsen igår blev att allt handlade om min mammas Alzheimer. Jag tänker inte gå i strid med människor som har starka principer om rätt och fel och anser sig för det mesta göra rätt och har därmed alltid starka argument för sitt agerande. Jag förlorar genast gentemot barnensbästa-argument. Där har jag intet att tillföra. Därför kan jag inte bli politiker. Det är först när folk är öppna för att lyssna som jag har något att komma med. Annars är det bara att nicka och hålla tyst. Jag tänker idag att ja, så klart fanns det en strimma av något som triggade mig. Sen så övertolkade jag helt klart. För det var inget egentligen som hände. Inte av den kalibern jag föreställde mig.

Och än sen då? Whts the Big Deal? Ältaältaält.
Dessa utbrott har iaf fått mig att fatta. Jag känner sorg för att mamma förvandlats till en babblande grönsak. Och sorg och förlust triggar sorgen över andra förluster. Jag kan sakna Fabian ibland. Kommer alltid att göra. (Delar av honom, det vi hade gemensamt). Definitivt att jag känner sorg över hans livsöde. Inte mammas på samma sätt. Visst, hon har levt ett liv med begränsningar. Men så är det väl med många. Alla måste vi hitta rätt bland friheter och begränsningar. Jag får släppa ansvaret för mammas val. De är hennes. Hon har nog inte varit helt olycklig. Det är heller inte ett tragiskt levnadsöde på samma sätt som Fabians som bara levde ett halvt liv. 35 blev han. Faktiskt bara.

Men det här som finns bakom ögonen och i halsen och i bröstkorgen, det är ett tryck som jag inte vet vad jag ska göra med. Acceptera säger psykologer kanske. Ja…och mera? Känna på det? Hur? När? Det här trycket minns jag att jag hade i bröstet när jag åkte till Sicilien med Volle strax efter att Fabian försvunnit i havet. Vi åkte ner i december 2001. Och antagligen första terminen på universitetet. Jag gjorde det jag skulle, men med något tungt som krävde energi hela tiden ovanpå allt det andra. Det kommer att släppa. I stunder. Och på sikt. För att komma tillbaka och hälsa på andra gånger.

Nu måste jag gå. Jag har återkopplingssamtal och ska vara fokuserad på andra människor med andra liv alldeles om en stund.

KRAM”

Dessa föreningar och organisationer - i randomiserad ordning - är jag medlem i för tillfället:

1. Rädda Barnen (tidningen Barn)
2. SAS Eurobonus
3. Feminisitiskt Initiativ (ingen tidning)
4. Svenska föreningen för psykisk hälsa (anmälde mig idag)
5. Åhléns Club
6. Svenska freds- och skiljedomsföreningen (fredstidningen Pax)
7. Stockholms kvinnors skytteförening (tidningen Pistolskytte)
8. Sveriges makalösa föräldrar (tidningen Makalösa Föräldrar)
9. Afrikagrupperna (prenumerant på tidningen Södra Afrika)
10. SJ Prio
11. Sveriges Psykologförbund (tidningen Psykolog)
12. Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa (ingen tidning)
13. Svenska Kyrkan, Finska församlingen i Stockholm (tidningen Elävät kivet, Levande Stenar)
14. TURVA (Föräldraföreningen i Sverigefinska skolan i Stockholm - ingen tidning)
15. Viking Club (reklam)
16. Hyresgästföreningen (tidningen Vår bostad)

Det var ungefär det jag kom på just nu. Var går gränsen mellan medlem och kund?

Vad säger denna lista om sin uppradare? En medlemsjunkie!

För tillfället är jag inte längre med i - men kan säkert bli det igen:

1. Friskis & Svettis
2. Svenska turistföreningen

Så att så det så.

Trött. Trött på utvecklingssamtal och bedömningssamtal och feedbacksamtal och på att höra att det faktiskt finns en psykoterapeut i Norrköping som ägnar sig åt att plikttroget läsa upp patientens journal sedan 1990 och tills nu där personal och behandlare som godtyckligast har skrivit allehanda noteringar. Vissa riktiga - på den tiden, andra missvisande, några enkom avslöjande för demsjälva. Som att det noteras att patienten försökte ta livet av sig. Patienten, som idag fick sitta och lyssna på detta hade ingen aning om att personalen hade kunskap om det. De har alltså lämnat henne själv skrikandes i duschrummet, där hon i ångest krälat på golvet och bara någon liten strimma av vilja till liv hindrade henne från att hänga sig i duschen. De har alltså förstått vad som pågått. Blundat och skrivit i sin journal. Aldrig tagit upp detta med henne personligen. Vad är det för behandling av en medmänniska? Det är förskräckligt.

Patienten är idag inte patient. Hon har det dåligt idag. Men hon är en högfungerande person, som jobbar med sig själv, hon försöker. Hon har bett om att få en terapeut och har äntligen fått en. Den förra fick ett bättre jobb utanför landstinget mitt i pågående terapiarbete. Den här nya snubben har låtit sin patient fylla i diverse tester. Och när de nu går igenom tester och journalanteckningar, läser alltså terapeuten, tillika psykologen upp alla möjliga patologier och namn på diagnoser på sjukdomar och personlighetsstörningar som går att läsa i DSM IV.

Samtidigt som detta pågår sitter jag på mitt konsultkontor i Stockholm och får tips om hur man ska ge feedback till folk som sökt högre befattningar och är inne för att få en psykologbedömning. Det är viktigt att inte kränka. Att inte låta personen tappa masken. Att inte använda ordalag som “du är…”. Testen används som underlag för en intervju, punkt. Utifrån dem kan man få indikationer på tendenser, man kan få hypoteser. Och för att förstå bättre ställer man frågor. Känner du igen dig i detta? Inte det? Då så. Så kan man välja att släppa det eller ställa en fråga om hur personen skulle göra tex i “den här situationen”. Eller någon annan. För att  få information från personen själv. ALDRIG påstå saker som “du är inte lyhörd”. Aldrig ens det. Men det är visst skillnad på hur man kan uppföra sig gentemot folk på ett konsultkontor och folk på psykoterapeutens mottagning vid psykiatriska mottagningen. Tänk, ibland kan ju klientelen faktiskt vara densamma! Tänk, ibland KAN ju faktiskt även sk lyckade, framgångsrika personer flippa, Tänk!

På psykiatriska mottagningen är man inte vatten värd om man råkar ha sökt sig dit som patient. Terapeuten i Norrköping använde sig av ordalag som att testen (eller journalen eller fuck vet vad) påvisar att du har en allvarlig personlighetsstörning, borderline, har en alldeles för symbiotisk relation till din dotter och skyller dina egna misslyckanden på andra. Oerhört! Då kan mottagaren av denna budskap inte ens längre säga att man inte känner igen sig i det uttalade - resultat blir då att man skyller bara ifrån sig. Se, så skickligt den terapeuten tvättade sina sadistiska händer från ansvar! Dessutom ansåg terapeuten att patienten hade alltför stor tilltro till att lyckas med att utvecklas med sitt arbete med sina egna känslor och skäl till sin destruktiva sida. Fy vad den mannen drog undan mattan från sin patient under förmiddagen. Skulle det stämma att hon var borderline så var det i sånt fall fel metod! En patient med skör personlighetsstruktur ska man inte konfrontera på det sättet. Då handlar det om att ge stödjande terapi. Man ska vara stark för att kunna bli konfronterad. Och diagnossnack ingår inte i terapin! Inte om det inte finns en specifik diagnos vilket det inte gör i det här fallet.

Det är otroligt att sådana här empatistörda teknokrater som förvisso kan analysera och plocka ner klumpar till detaljer, ja - men som helt saknar förmåga till syntetiskt tänkande, dvs förmågan att se mönster och helheter - kan bli psykoterapeuter! Vissa borde bara studera livets skeenden genom mikroskop  för att inte skada sina medmänniskor. Psykoterapeuter har en etik att följa, har de inte? Detta är så sjukt och fullständigt onödigt för den här kvinnan att behöva få kastat i ansiktet. Vem vill höra om sina självmordstankar man hade i tonåren och få höra det användas som argument till en påstådd personlighetsstörning? Han har ju inte ens ställt en diagnos i det här fallet!! Då krävs en utredning!! Självsvåld och maktutövning, utnyttjande av patient i matklöst läge. Verbal misshandel. Bara för att man är psykolog eller/och psykoterapeut har man inte rätt att svänga sig med diagnostiska hypoteser hursomhelst. Det krävs underbyggt underlag.

Jag ska fan kolla upp med etiska rådet.

Förkylningen är inte rolig längre. Feber. Ibuprofen. Ont i huvudet, orken borta. Sjuk. Men jag tänkte åka till jobbet imorgon. Har inga uppdrag, men jag har varit hemma så efter operationen att jag vill inte mer. Käkar Alvedon tillräckligt och kollar om jag inte kan gå lite tidigare. Har ett genomgångsmöte med två kollegor kl 16, men de kanske kan ringa mig o hålla telefonmöte? Det tar jag ställning till imorgon.

Nu ska jag söndagsse Parlamentet, packa Volles rygga med gympapåse och böcker, läsa klart de sista två sidorna i Taikurin sisarenpoika (C.S. Lewis)

Jag sitter vid köksbordet vid laptopen. In kommer Volle och kickar på sin gröna ballong som han håller i ett snöre. Han pratar på, om hur viktigt det är att titta på ballongen när man kickar bakåt. Han stannar upp och tittar på mig med sina mörkbruna ögon, fortfarande i sina funderingar. Jag drabbas av en kärleksvåg där, mitt i vardagsköket, tvättmaskinen brummandes i bakgrunden, disken dropptorkandes i metallstället. Köksbordet belamrat med läxböcker som det är meningen att jobba i lite senare i eftermiddag, Bonniers Stora Världsatlas där jag hårdstuderat Centralamerika inför satsningen på biljetter till ett sommaräventyr i Guatemala, ett utbrunnet ljus i sin stake, grytunderlägg som omotiverat ligger platt på bordet samt en toarulle i hushållsrullstället där jag hela tiden river av nytt papper för att få styr på min förkylda rinnäsa… Och sittandes bland detta ser jag en alldeles underbar sjuårig pojke med allvarsamma ögon och spiderman-kalsonger, sparkandes på en grön ballong.

Han är så levande, så omedelbar och oförställd och jag tänker att jag är lycklig över att få vara hans mamma. Jag hinner tänka i det här ögonblicket av plötslig insikt om min kärlek också, att är det inte det här som är livet - i det stökiga köket, förkylda huvudet, det ännu otvättade håret och kaffet utan mjölk för den har tagit slut - när den här människan mitt inne i sin barndom står där och delar sina fotbollstankar med mig? Det är ett privilegium att ha honom hos sig. Snart är den här tiden över, hinner jag påminna mig om, innan ögonblicket är över och jag åter vänder mig ner över skärmen. Dels blir Volle vuxen så småningom och detta småningom är här snarare än man alltid tänker sig. Dels blir jag uppslukad av annat medan Volles barndom pågår. Naturligtvis.

Tack för det här ögonblicet. Jag är glad att de ibland kommer till mig.

Bloggen är startad och i “about” utlovas högtidligen att skrivas om döden och livet och allt möjligt. Jag vet ännu inte riktigt vad det kommer att vara för kategorier som blir dominerande. Just nu har jag ett behov av att sortera i mitt liv. Läste en intressant artikel i Harvard Business Review av Stewart D. Friedman där han delar in livet i fyra domäner: Arbetsliv, hemmet, “community” dvs samhället(nytta) & en själv. Det inspirerade mig till att rita en fyrfältare med just dessa rubriker. Idén med denna Total leadership är att se till att ens aktiviteter korsbefruktar alla områden istället för att de ska vara i en ständig konkurrens mot varandra. Hemmet och min sons behov behöver inte vara arbetets fiende, jag kan finna och implementera små förändringar i mitt leverne i hemmet som gagnar fler områden. Det handlar om att göra gränserna mellan områdena genomskinliga. Dock skall gränserna vara kvar, tänker jag. Idén är väl att tänka i fra domäner - sortera och analysera hur en förändring påverkar också andra områden.

Med detta i bakhuvudet började jag min blogg. Vad ger en pysventil för nytta? Hur motivera en blogg i mitt liv just nu? Det lär ta tid i anspråk. Vad är vinsten?

Det vet jag inte ännu. Men jag kan spekulera. En pysventil tänker jag mig vara ytterligare ett medel att få ut tankar och känslor och bearbeta skeenden. Min terapi, som varit en slags pysventil det med, är på väg att ta slut. Jag vill ha ett forum för tankebearbetning och varför inte en blogg? Är en gammal dagboksförfattare sedan barnsben. Med längre uppehåll dock, men jag vet vad skriva av sig betder i form av att få saker på plats. “Man slipper tänka på det, för det står där”, som Jessica, en gammal kompis uttrckte det för länge sedan. Tanke-experimentera och skrivexperimentera. Jag är alldeles i början av ett skrivprojekt på institutionen och ska tillsammans med två andra skriva en lärobok. Om bloggen finns inom domänen “en själv”, kanske bearbetandet och reflekterandet vid sidan av med så liten självcensur som möjligt hjälper till vid bokprojektet - som kan tänkas ingå i domän…tja, det är inte inom min anställning eller mitt dagliga arbete, det kan tänkas vara inom community, då det är tänkt att vara en edukativ bok som jag hoppas kommer att utöka kunskapen i samhället om socialpsykologiska och gruppsykologiska processer. Bland annat.

Än har jag inte bestämt mig för kategorier eller ämnen att specifikt blogga om. Det får visa sig. Har drömmen om att skriva den där romanen någon gång. Om min kärleksvän som inte finns längre. Fabian, kan vi kalla honom. Vilka domäner vi är inne på då vet jag inte. Bara det att Fabians berättelse finns där oberättad. Kanske kan den börja lite grand här i bloggen. Vi får se om han dyker upp. Gör han det, får jag se till att välkomna honom.

Konsultens pysventil döpte jag bloggen till. Konsulten är arbetslivet. Och konsultkostymen är relativt ny och sitter lite småilla på mig än så länge. Det är en spännande värld, men inte vet jag om den går att skriva om. Det går ju inte att vara specifik eller utpekande på något sätt. Det blir en balansgång. Föräldraskap är också en av mina domäner. Jag är ensamförälder till en skolpojke. Det är två domäner som slits gentemot varandra. Jag vill så gärna göra klart förberedelserna inför morgondagens uppdrag, men det blir tajt tajt med tid när jag måste slänga mig ut och iväg till fritids för att hämta. Eller är pojken förkyld och trött och han skulle må bäst av att stanna hemma och vila…men han är för liten för det än så vi åker in till stan och skolan lik förbannat. För att jag ska kunna göra mitt jobb. Det finns otaliga exempel på krockar här. Det vore underbart att hitta nya lösningar som suddar ut krockar och ökar permeabiliteten mellan domänerna. Vilken hjälp är denna blogg där då? Tja, samma som i tidigare exempel; En ytterligare möjlighet till reflektion. Som kanske ger ytterligare idéer. Ytterligare en känsla av tillfredsställelse. Så länge bloggandet inte blir ett tvångsigt måste.

Det blir spännande det här. Nu ska jag avsluta detta inlägg och söka hitta lite lämpliga taggar.

Godnatt. Sov gott.