Det kom ett besked om en kommentar.

Men det var bara spam.

Det somv ar bra med det var att jag kom i kontakt med den här försiktiga starten till blogg igen. Det är sista maj i ett annat år och sommar och sol över Staden. Hösten kom och gick, en kort vinter kom till oss och lämnade plats för en ny vår. Nio månader har gått sedan förra inlägget. En hel människograviditet!

Mycket av det som är skrivet här innan är väldigt mycket stress och press. Ingen glädsam läsning.

Situationen är annorlunda nu. Jag är konsult, men inte på det företaget. Har mer tid. Mindre pengar. Mindre tid i tunnelbanan, för vi har flyttat. Nytt bostadsområde, nya utsikter. Nytt kontor, nya kollegor. När jag slutade började dörrar öppnas. Inte verkliga dörrar, men jag började fundera på vad jag ville göra och kunde sitta uppe sent och söka roliga jobb i exotiska länder. Oj vad det ändå finns att göra här i världen!

Här är jag kvar i Staden ändå. Ett tag till.

Vad säger Sigges kristallkula om den kommande sommaren då? Jo, den säger 1) Grönt gräs och kaffe i solsken på lummiga murriga lantstället. 2) Många timmars skriftlig produktion. Kreativt skapande och både halvfärdiga som färdiga utkast. 3) Budgetliv. Få utsvävningar. Lugn och ro. 4) Passa på att hälsa på mamma ofta i föräldrastaden.

Mitt i natten inför dagen

Jag gick upp tre. Klockan är tjugo i fyra nu. Har ont i halsen och vill att denna dag ska vara över. Att klockan ska vara sjutton o tio och jag ska sitta på tåget på väg tillbaka mot Stockholm.

Varför valde jag ett sådant här jobb för? Ett jobb där jag allt som plötsligast känner ångest inför framträdanden och presentationer och uppdrag. Det är rena psykiska tortyren. Självplågeri. Ingen har tvingat mig att välja just denna typ av jobb. Jag kunde ha studerat hjärnaktivitet i något laboratorium. Tillexempel.

Men åh vad detta är bra ändå. Ja, du har en liten exhibitionist som gömmer sig bakom all självosäkerhet. Ge denne exhibitionisten plats på scen nu då! Få det till att bli njutbart! Är inte det som är utmaningen?

Jag vet inte om jag gillar utmaningar.

Johorå, det gör du. Om du tänker efter. Ångesten inför är helt okej. Den visar på att du är taggad. Och det måste man vara inför framträdanden. Men vet du, du måste förbereda dig! Läs igenom det där nu då som Janne sa att du ska läsa. Det kommer att få dig att känna dig lite mer förberedd. Du har två timmar på dig innan Volle ska väckas och ni ska ut i regnvädret. Vänd detta nu! Känn laddningen, spänningen, men prova också känn glädjen. Det gör stor skillnad. Glöm din självosäkerhet. Vad ska du med den till? Kliv fram nu och göm dig inte bakom dessa gamla manéer som är till för att hålla dig tillbaka. Fram nu och känn närvaron!

Okej. Tack för hjälpen. Då kör jag igång och läser nu då. Det här kanske kan bli roligt. Ändå.

Konsultens scenskräck

Imorgon skall jag vara ute hos kund med Janne. Vi ska hålla i en utbildning för chefer om hur man håller i känsliga samtal. Självklara saker, men jag är livrädd. Har inte varit ute och kört på ett bra tag och fastän jag i kontorlandskapet kan se på de tidigare uppdragen med distans och de kommande likaså, fantisera om att visst kommer det att gå bra, så är det så här inför imorgon pirrigt.

Janne är jätteduktig på att få ett genomslag inför folk. Han spelar och vad han än säger så låter det jättebra. Sen vet jag att han vet vikten av att öva. Jag vet det också. Men har jag övat idag? Nee-e. Bara de första bilderna. Men det här är ju självklart tänker jag, det här kommer jag väl ihåg. Haha ha! Det är nämligen det jag inte gör när jag står där framför dessa imorgon 20 huvuden plus Janne och får blackout. Jag har inte förberett frågor att slänga ut för att skapa en dialog, jag har inte materialet levande “i” mig. Presentationen är ännu död text på powerpoint-bilder som imorgon ska ut, på ett engagerande, livfullt sätt. Med roliga exempel som jag inte kommit på än. Att vara trist är tråkigt. Men att vara trist Och ha skakiga knän är bara ett stor No-no.

Företaget betalar dyra pengar till min arbetsgivare och jag låtsas vara garvad i gemet, säker på poängerna, värsta artisten, stjärnkonsulten! En som ger valuta för pengarna. Not. Där är jag inte. Jag är en numera akademiskt skolad kvinna från en annan värld än denna. Jag går i mina slackers och kavajer och min nya snygga bob-frilla och svarta pumps med snygga klackarna på Stureplan och känner mig allmänt konstig, lite malplacé. Vissa dagar känns det komiskt, som Chaplin som hade en alltför stor kostym på sig. Andra dagar tänker jag att vaffan, varför skulle det här inte vara en plats för mig lika mycket som för någon annan. Min arbetsgivare anser ju det och har förtroende för mig – än så länge. Jag kastar mig in i nya uppdrag och ja, jag gillar att planera, ja, jag gillar kundkontakten…när samtalet/mötet är över. Och jag gillar utbildningar för chefer om självklara saker, när dagen är slut och jag kan pusta ut.

Men så här inför är jag rädd. Och inte bara det, jag är odisciplinerad också. Det är nog disciplinen som är skillnaden mellan konsulten och stjärnkonsulten. Nu får jag helt enkelt ge mig och mumla högt för mig själv vid köksbordet, så att det kommer att kännas tryggare imorgon. För det är det jag behöver ha i ryggen. En känsla av trygghet.

I startgroparna

Stretar på och tror fortfarande på de där tio punkterna. Det är som att diska lilla disken varje kväll är en stor uppfinning i mitt liv just nu. Att inte sätta på datorn på kvällen torde varit punkt elva. För då orkar jag upp tidigt och hinner läsa skriva surfa jobba en timme eller två på morgonen istället. Då kanske jag klarar att skriva den där artikeln som ska publiceras i Psykisk Hälsa i höst. Kan Thomas Bodström, så kan jag. Eller?

Risken med det här strävsamma sättet att leva på, är att jag snubblar på min egen strävsamhet och snart ligger jag där under täcket med en kastad handduk i hörnet. Det är ofta så, upp och ner, höga ambitioner och självsuggerering i att jag faktiskt gillar detta. Gör jag det? Kommer jag att ha ett bättre liv i höst om jag skärper mig i kanterna och håller efter på diskbänken. Kanske…kanske finns det då lite mer marginaler till något som ger energi. Sitta sent med datorn, stora diskhögar och kaos bland papper och inredning tar energi. Och det är det jag nu ska söka satsa på…att inte klanka på mig om det ogjorda utan se till att så smått göra och få det gjort, hamna lite mer på framkant inom områden som finns runt mig.

Möjligen ska jag se till att skära ner på relationer också. Inte för evigt, men för tillfället. Låta situationen hos föräldrarna få ta sin plats utan att jag går sönder.

Det som det inte finns så mycket plats för nu, är vilan. Har man ständigt något man borde skriva på, om det nu ska bli en bok efter artikeln, då är det inte mycket vila utöver arbete, pendling, Volles fritidsintressen, barnkalas, kompisar och andra issues. Varje tom helg ska fyllas på med ett besök i föräldrastaden då, eller? Kanske handlar det oma att hitta vilan? Alltså inte geografiskt – jo, kanske det också, men jag tänker på hitta vilan i det som ändå händer. Inte skilja ut det från allt det andra så förfärligt. Det kanske inte ska till med så speciellt mycket nytt för att vila, bara se till att göra det jag gör på ett sätt som tillåter vila och återhämtning.

Hur t ex göra tunnelbaneresorna till – om inte vila – till något mer vilsamt? Tillochmed något att se fram emot? Att bara sitta där och njuta av musik, tankar, Volles sällskap, en bok, sudoku-förströelse…inte så mycket tänka på vad som ska hända när man kommit fram…typ jag måste hinna det o det o det. Sådant äter på en, tar energi.

Hur hitta vilan på jobbet? I hemmet? För jag måste erkänna att jag är något spänd just nu. Kanske är det kontrasten från sommarlovet som gör det spända synligt just nu. Det kan ju vara så att spändheten cementeras och blir ett normalläge snart. Det vill jag inte. Nog för att det kan vara så stundom och inför uppdrag och nu inför hösten när man står där som ett plan på väg att ta fart och lyfta. När man är uppe i luften och hösten tar fart, då ska det vara lätt och bara flyta på. Därför kanske tiopunktslistan inte var så töntig ändå. Som en förberedelse, tankning inför. Genomgång av säkerhetsregler.

Ibland snöar jag förtjust in på bilder och metaforer. Det är kul. Men alltid lite på gränsen.

10 små förändringar innan hösten kommer igång på allvar

1. Dricka något annat än kaffe efter kl. 18. Förslagsvis te. Gärna rött te. Eller grönt. Även svart te går. Man behöver ju inte överdriva.

Önskad effekt: Varva ner bättre på kvällarna och få till lite kvällssömn. Piggare på morgnarna och kanske få något skrivet då, i bästa fall att jag rört på mig. Om inte annat så tid att sitta och kontemplera med kaffemuggen i handen (på morgnarna är det fritt fram med kaffe), och få känslan av att hinna med, ligga steget före.

2. Röra på mig ett pass minst var tredje dag.

Ett pass är ca 30 minuter. Men kan också vara mer. Det är komma igång som gäller. Det kan vara slit, det kan vara lite lugnare tempo. Det handlar om att få in rutinen och ägna mig åt detta att röra på sig. Fram med gympadojorna och lunka iväg på slingan. Var tredjedags-regeln är det som fungerat bäst för mig någonsin. Sen det blivit mörkt kanske jag får hitta på lite gympapass hemma. Ta med baddräkten till stan och simma några varv på något bad, även träna Volle efter en skoldag. Hitta på något när han är på fotbollsplan. Hitta luckorna, helt enkelt. För ju mörkare det blir ute och ju kortare dagar, desto svårare blir det. Iaf för mig, det vet jag.

Önskad effekt: Bättre kondition, bättre styrka, bättre rörlighet, bättre ork, bättre humör, bättre självförtroende.

3. Planera maten. Inte i hyperdetalj, men något mer.

Handla mer frukt och grönsaker och andra råvaror, se till att ha det hemma. Laga långkok och baka bröd när jag har tid – i alla fall några söndagar. Fylla på frysen med mat att ha snabbt att ta fram samt att ta med till jobbet. För vår del behövs inte mycket för att det ska räcka. Detta är en punkt som inte är självklar. Klart jag får äta halvfabrikat och färdiga luncher om det är så att intet annat finns. Men jag tror det blir mindre av det om jag planerat.

Effekt: Nyttigare ätande i form av kvalité och mattider. Kanske mer matglädje också.

4. Tänka på varifrån det jag handlar kommer. Främst maten i första hand.

Här handlar det om att jag nu när jag ändå har konsultlön, kan börja sovra lite. Chilenska äpplen eller franska päron? Svårt val. Kanske väljer jag inte efter kilopris som alltid innan, utan efter hur många mil frukten har rest. Försöka börja tänka så. Köpa fair trade kaffe om inte alltid, men ibland. Välja rosterier som inte är uppköpta av de stora konglomeraten (Unilever, Kraftfoods, Nestlé). Ska f.ö. fördjupa mig mer i vad de står för och hur världshandeln fungerar. Bli en sådan där “Stuff white people like” medelklassigt medveten och som bara vill göra rätt. Men så är det, komiskt eller inte.

Effekt: En liten bäck som rinner in i en förhoppningsvis snart stor å. Större medvetenhet om den globala och ekologiska footprinten. Större kunskap. Större känsla av att faktiskt kunna välja och illusionen av att bidra till en jämnare maktfördelning.

5. Packa morgondagens väskor på kvällen.

Så många morgnar som kan ägnas åt något annat än att leta.

Effekt: Behagligare start på dagen med mer tid och överskott till att tänka på annat, ligga steget före. Ger mer power åt en själv när man känner att man behärskar detaljerna även när det är mycket som hänger på en, mycket man ska komma ihåg och minnas.

6. Diska disken fortlöpande när den fortfarande är liten.

Så litet, men antagligen ändå viktigt. Det är klart ingen panik att absolut diska om kroppen och sinnet är trötta, det går att göra imorgon. Men principen att plocka det lilla stökiga ur vägen och konstant hålla undan är något jag nu ska prova på och se om det leder någonstans.

Effekt: Ökad ro med mindre stök.

7. Freda söndagarna. Undvik boka något som helst på söndagarna.

Vi använder stora delar av våra liv till transporter just nu. Åker mycket tunnelbana. Även ett litet ärende på helgerna blir till stort när man ska åka in till stan eller till en annan ände av stan och sedan tillbaka. Det blir i stort sett hela dagen som går åt. För att orka gedigna arbetsveckor behöver vi vila. Bara sitta, ligga, vara. Göra det som faller en in i närmiljön, som att plocka blåbär och sedan göra en paj, baka det där brödet, skriva ner de där tankarna, springa i skogen. Leva i det där lite sunda och lokala, minimaliska utan att behöva underhålla sig i stora staden. Blir vi bjudna på kalas, så kan det hända att vi går. Men grundläggande sett är vi hemma. Bara.

Effekt: Att lära sig att respektera en naturlig veckovila och inte stycka upp alla dagar i små bitar som resandet orsakar att man gör. En dag att växla ner för att sen kunna pigg i sinnet växla upp på måndagen igen.

8. Gör två saker i hemmet varje kväll. Det behöver inte vara stora saker, små räcker. Men varje gärning gör att det går framåt.

Effekt: Minskar den frustration och de otillräcklighetskänslor jag länge burit på över ett stökigt, överfullt, kaotiskt hem. Skänker förhoppningsvis mer frid och glädje att vara hemma, samt gör det mer lockande att också be gäster komma på besök.

9. Skriv regelbundet dagbok/blogg.

Sorterar i tankarna, reder ut dem. Nu när jag inte går i terapi längre är det ett – för mig sedan länge beprövat – sätt att få ner ångestfyllda eller glädjefnattiga tankar, komma på nya fantastiska sätt att tänka. Skrivandet ger möjligheten att vrida på prismat ytterligare en gång och se sig och sin verklighet ur ännu en synvinkel.

Effekt: Ökar självinsikten och ger en känsla av tillfredsställelse och lugn. Ett medel till en ytterligare reflektionsnivå som gagnar både mig och i längden även min omgivning.

10. Läsa litet varje dag. Godnattsagor till Volle och andra godnattsagor till mig.

Läsa i tunnelbanan och läsa på kvällen. Det är vad vardagen när den är som hetsigast ger en tid för att göra. Men utnyttja den! Skippa gratistidningarna och läs din bok, vilken den än är. Läs en stund, fastna, läs vidare. Kanske väljer du att använda hela söndagen till att läsa någon gång. Åh vad det vore en vila det!

Effekt: Mera bildad och mera hänförd, mera idéer, rikedom och flexibilitet i sinnet.

Ångest inför hösten

Efter semestern kommer ångesten inför hösten. Vi var utomlands, Volle o jag. Reste i länder på andra sidan Atlanten och jag undrade ibland vad nu detta var för semester, när vi på slutet åter bytte by och med vårat bagage skumpade fram på lokala svettiga bussar till nästa ställe. Jag fick mig intalat att detta är en tänka-på-annat-semester. Om än vi inte slappade – vi var så aktiva så – var iaf hjärnan inte hemma i stöket eller på kontoret efter ett tag. Vi var där vi var, på bussar och stränder och under myggnät och utflykter och djunglar och restauranger med konstig mat framför oss.

Så fort vi kommit hem är det svårt att värja sig för att sugas in i vardagen igen. Kompisar som vill ses, jobbet som vill komma igång, fotbollsläger, fritids, telefonsamtal: hur mycket fick du gjort på den där powerpoint presentationen innan semestern? Inget? Nämen okej, kan du göra det så fort som möjligt? Javisst, så klart.

Och hösten finns där bakom hörnet och det blir en liten nervös klump inuti mig där jag undrar om jag pallar alla kraven. Kraven från jobbet på att inte bara duga, utan i mitt huvud också duga jävligt bra. Eller åtminstone ta nederlag på ett briljant sätt, låta det mindre bra rinna av som vattnet på gåsen. För min egen skull. Det tror jag att jag måste. Jag ger mig möjligheten att misslyckas, men alltså måste jag göra det med bravur. Snacka om att ha ett tufft överjag, en sträng inre “farfar” som tittar över axeln och höjer pekfingret.

För att klara jobbet och att vara en underbar mamma åt Volle och se till så att han får de möjligheter som andra barn får – minst – i form av fritidsintressen och kulturupplevelser och natur, bör jag förbereda mig väl. Och när är inte den bästa tiden att göra de små förändringarna i sitt liv, de nya besluten om vad man ska sluta med och vad istället börja med, om inte efter sommarlovet?

Jag ska skriva ner en sådan lista här, det får bli nästa inlägg, för nu är klockan sju på morgonen och jag måste väcka Volle. Han ska på fotbollsläger och jag känner mig redan lite stressad, för jag kommer litet för sent till jobbet pga det. Och så måste jag komma ihåg att ringa sjukgymnasten som vill boka in tider för att fixa min onda ljumske och till kommunen där päronen bor för att tala om att det är okej att pappa blir god man för min sjuka mamma. Dagen är igång. En kopp kaffe till kanske och Omega tre och dagens dos av Efexor. Det blir bra. Då orkar vi.

Sorg som trycker inuti

Igår satt jag på jobbet med ångest. Utåt kunde man säkert ingenting se. Inne i mig bubblade ångesten. Jag använde ett brev till en kompis som Konsultens Pysventil:

“Hej Magali,
Är på jobbet och är ganska trött. Stor klump i halsen/bröstkorgen. Som tur är behöver jag inte generera extrakrafter till att leda grupper eller ens enstaka kunder, mer än ett återkopplingssamtal på telefon en halvtimme i eftermiddag. De har ju gått så pass okej hittills så att det känns överkomligt. Bra med något som låter mig behålla skärpan ialla fall. Vilken tur att jag inte har en uppsats att skriva. Skulle ha varit förödande att må på detta viset förra sommaren.

Efter att två dagar i rad briserat som ett koleriskt nervknippe i sammanhang som varit riskfyllda vad gäller krav på omgivningens förståelse har jag börjat fatta att jag är och har varit under psykisk anspänning. Genom att utbrista i vrede bland folk åsamkar jag inte bara dem smärta, jag gör främst mig själv illa. Tror nog att jag har koll på det nu. Nu fattar jag att jag har ett tryck inifrån. Igår hade jag ett så härligt samtal med Sigrid Anna. Vi gick direkt in på det som hade hänt dagen innan i konferensrummet. Ja, vad var det som hände? Sen så var det så skönt att det var HON som tog upp det med min mamma, jag har pratat om henne förut, vid någon lunch o så. Den bestämda och petiga Sigrid Anna kliver in i psykoterapeutrollen och visar sin förmåga att knyta ihop, se bakom och förstå. Det behövde jag verkligen. Det var Hon som sa, inte jag, att jag bara som ensamstående lever under konstant ansvarstagande. Ja, och även om jag inte känner av det när det går bra så är behovet av att fungera och greja och fixa så stort att jag fortsätter med det och låter bli att känna efter. Tänker jag nu.
Sigrid Anna tyckte också att det som var temat i konferensrummet och som hade gjort att det brast för mig var att jag inte uppfattade att jag blev lyssnad på. Och hon tyckte det var viktigt att kolla om det var så jag känt här förut. Och nej, så är det inte. Men hon menade att det låg bakom det här med min mamma. Min mamma försvinner mer och mer in i sina Alzheimerhallucinationer och ser mig inte längre, lyssnar inte och finns inte där längre som någon som kan ta emot och bekräfta. Den parallellen har jag inte tänkt på. Och min släkting som skällde på mig för att jag åkt utomlands med Volle istället för hem till päronen… som verkligen inte heller kunnat se mig i situationen. Bara sig. Iaf just då.

Så går jag då från jobbet lättad över att man får vara lite labil och sätter genast igång med en scen med Volles kompisars föräldrar…ännu farligare mark. Jag uppfattar att de garvar åt stackars simläraren. Och jag har tidigare varit med om att gå starkt igång på mobbningssituationer. Ibland ser jag dem när inte andra ser. Slutsatsen igår blev att allt handlade om min mammas Alzheimer. Jag tänker inte gå i strid med människor som har starka principer om rätt och fel och anser sig för det mesta göra rätt och har därmed alltid starka argument för sitt agerande. Jag förlorar genast gentemot barnensbästa-argument. Där har jag intet att tillföra. Därför kan jag inte bli politiker. Det är först när folk är öppna för att lyssna som jag har något att komma med. Annars är det bara att nicka och hålla tyst. Jag tänker idag att ja, så klart fanns det en strimma av något som triggade mig. Sen så övertolkade jag helt klart. För det var inget egentligen som hände. Inte av den kalibern jag föreställde mig.

Och än sen då? Whts the Big Deal? Ältaältaält.
Dessa utbrott har iaf fått mig att fatta. Jag känner sorg för att mamma förvandlats till en babblande grönsak. Och sorg och förlust triggar sorgen över andra förluster. Jag kan sakna Fabian ibland. Kommer alltid att göra. (Delar av honom, det vi hade gemensamt). Definitivt att jag känner sorg över hans livsöde. Inte mammas på samma sätt. Visst, hon har levt ett liv med begränsningar. Men så är det väl med många. Alla måste vi hitta rätt bland friheter och begränsningar. Jag får släppa ansvaret för mammas val. De är hennes. Hon har nog inte varit helt olycklig. Det är heller inte ett tragiskt levnadsöde på samma sätt som Fabians som bara levde ett halvt liv. 35 blev han. Faktiskt bara.

Men det här som finns bakom ögonen och i halsen och i bröstkorgen, det är ett tryck som jag inte vet vad jag ska göra med. Acceptera säger psykologer kanske. Ja…och mera? Känna på det? Hur? När? Det här trycket minns jag att jag hade i bröstet när jag åkte till Sicilien med Volle strax efter att Fabian försvunnit i havet. Vi åkte ner i december 2001. Och antagligen första terminen på universitetet. Jag gjorde det jag skulle, men med något tungt som krävde energi hela tiden ovanpå allt det andra. Det kommer att släppa. I stunder. Och på sikt. För att komma tillbaka och hälsa på andra gånger.

Nu måste jag gå. Jag har återkopplingssamtal och ska vara fokuserad på andra människor med andra liv alldeles om en stund.

KRAM”

Medlemsjunkie – Att vara MED.

Dessa föreningar och organisationer – i randomiserad ordning – är jag medlem i för tillfället:

1. Rädda Barnen (tidningen Barn)
2. SAS Eurobonus
3. Feminisitiskt Initiativ (ingen tidning)
4. Svenska föreningen för psykisk hälsa (anmälde mig idag)
5. Åhléns Club
6. Svenska freds- och skiljedomsföreningen (fredstidningen Pax)
7. Stockholms kvinnors skytteförening (tidningen Pistolskytte)
8. Sveriges makalösa föräldrar (tidningen Makalösa Föräldrar)
9. Afrikagrupperna (prenumerant på tidningen Södra Afrika)
10. SJ Prio
11. Sveriges Psykologförbund (tidningen Psykolog)
12. Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa (ingen tidning)
13. Svenska Kyrkan, Finska församlingen i Stockholm (tidningen Elävät kivet, Levande Stenar)
14. TURVA (Föräldraföreningen i Sverigefinska skolan i Stockholm – ingen tidning)
15. Viking Club (reklam)
16. Hyresgästföreningen (tidningen Vår bostad)

Det var ungefär det jag kom på just nu. Var går gränsen mellan medlem och kund?

Vad säger denna lista om sin uppradare? En medlemsjunkie!

För tillfället är jag inte längre med i – men kan säkert bli det igen:

1. Friskis & Svettis
2. Svenska turistföreningen

Så att så det så.

Sadistisk psykoterapeut

Trött. Trött på utvecklingssamtal och bedömningssamtal och feedbacksamtal och på att höra att det faktiskt finns en psykoterapeut i Norrköping som ägnar sig åt att plikttroget läsa upp patientens journal sedan 1990 och tills nu där personal och behandlare som godtyckligast har skrivit allehanda noteringar. Vissa riktiga – på den tiden, andra missvisande, några enkom avslöjande för demsjälva. Som att det noteras att patienten försökte ta livet av sig. Patienten, som idag fick sitta och lyssna på detta hade ingen aning om att personalen hade kunskap om det. De har alltså lämnat henne själv skrikandes i duschrummet, där hon i ångest krälat på golvet och bara någon liten strimma av vilja till liv hindrade henne från att hänga sig i duschen. De har alltså förstått vad som pågått. Blundat och skrivit i sin journal. Aldrig tagit upp detta med henne personligen. Vad är det för behandling av en medmänniska? Det är förskräckligt.

Patienten är idag inte patient. Hon har det dåligt idag. Men hon är en högfungerande person, som jobbar med sig själv, hon försöker. Hon har bett om att få en terapeut och har äntligen fått en. Den förra fick ett bättre jobb utanför landstinget mitt i pågående terapiarbete. Den här nya snubben har låtit sin patient fylla i diverse tester. Och när de nu går igenom tester och journalanteckningar, läser alltså terapeuten, tillika psykologen upp alla möjliga patologier och namn på diagnoser på sjukdomar och personlighetsstörningar som går att läsa i DSM IV.

Samtidigt som detta pågår sitter jag på mitt konsultkontor i Stockholm och får tips om hur man ska ge feedback till folk som sökt högre befattningar och är inne för att få en psykologbedömning. Det är viktigt att inte kränka. Att inte låta personen tappa masken. Att inte använda ordalag som “du är…”. Testen används som underlag för en intervju, punkt. Utifrån dem kan man få indikationer på tendenser, man kan få hypoteser. Och för att förstå bättre ställer man frågor. Känner du igen dig i detta? Inte det? Då så. Så kan man välja att släppa det eller ställa en fråga om hur personen skulle göra tex i “den här situationen”. Eller någon annan. För att  få information från personen själv. ALDRIG påstå saker som “du är inte lyhörd”. Aldrig ens det. Men det är visst skillnad på hur man kan uppföra sig gentemot folk på ett konsultkontor och folk på psykoterapeutens mottagning vid psykiatriska mottagningen. Tänk, ibland kan ju klientelen faktiskt vara densamma! Tänk, ibland KAN ju faktiskt även sk lyckade, framgångsrika personer flippa, Tänk!

På psykiatriska mottagningen är man inte vatten värd om man råkar ha sökt sig dit som patient. Terapeuten i Norrköping använde sig av ordalag som att testen (eller journalen eller fuck vet vad) påvisar att du har en allvarlig personlighetsstörning, borderline, har en alldeles för symbiotisk relation till din dotter och skyller dina egna misslyckanden på andra. Oerhört! Då kan mottagaren av denna budskap inte ens längre säga att man inte känner igen sig i det uttalade – resultat blir då att man skyller bara ifrån sig. Se, så skickligt den terapeuten tvättade sina sadistiska händer från ansvar! Dessutom ansåg terapeuten att patienten hade alltför stor tilltro till att lyckas med att utvecklas med sitt arbete med sina egna känslor och skäl till sin destruktiva sida. Fy vad den mannen drog undan mattan från sin patient under förmiddagen. Skulle det stämma att hon var borderline så var det i sånt fall fel metod! En patient med skör personlighetsstruktur ska man inte konfrontera på det sättet. Då handlar det om att ge stödjande terapi. Man ska vara stark för att kunna bli konfronterad. Och diagnossnack ingår inte i terapin! Inte om det inte finns en specifik diagnos vilket det inte gör i det här fallet.

Det är otroligt att sådana här empatistörda teknokrater som förvisso kan analysera och plocka ner klumpar till detaljer, ja – men som helt saknar förmåga till syntetiskt tänkande, dvs förmågan att se mönster och helheter – kan bli psykoterapeuter! Vissa borde bara studera livets skeenden genom mikroskop  för att inte skada sina medmänniskor. Psykoterapeuter har en etik att följa, har de inte? Detta är så sjukt och fullständigt onödigt för den här kvinnan att behöva få kastat i ansiktet. Vem vill höra om sina självmordstankar man hade i tonåren och få höra det användas som argument till en påstådd personlighetsstörning? Han har ju inte ens ställt en diagnos i det här fallet!! Då krävs en utredning!! Självsvåld och maktutövning, utnyttjande av patient i matklöst läge. Verbal misshandel. Bara för att man är psykolog eller/och psykoterapeut har man inte rätt att svänga sig med diagnostiska hypoteser hursomhelst. Det krävs underbyggt underlag.

Jag ska fan kolla upp med etiska rådet.

Förkyld

Förkylningen är inte rolig längre. Feber. Ibuprofen. Ont i huvudet, orken borta. Sjuk. Men jag tänkte åka till jobbet imorgon. Har inga uppdrag, men jag har varit hemma så efter operationen att jag vill inte mer. Käkar Alvedon tillräckligt och kollar om jag inte kan gå lite tidigare. Har ett genomgångsmöte med två kollegor kl 16, men de kanske kan ringa mig o hålla telefonmöte? Det tar jag ställning till imorgon.

Nu ska jag söndagsse Parlamentet, packa Volles rygga med gympapåse och böcker, läsa klart de sista två sidorna i Taikurin sisarenpoika (C.S. Lewis)