Konsultens Pysventil

Trött. Trött på utvecklingssamtal och bedömningssamtal och feedbacksamtal och på att höra att det faktiskt finns en psykoterapeut i Norrköping som ägnar sig åt att plikttroget läsa upp patientens journal sedan 1990 och tills nu där personal och behandlare som godtyckligast har skrivit allehanda noteringar. Vissa riktiga – på den tiden, andra missvisande, några enkom avslöjande för demsjälva. Som att det noteras att patienten försökte ta livet av sig. Patienten, som idag fick sitta och lyssna på detta hade ingen aning om att personalen hade kunskap om det. De har alltså lämnat henne själv skrikandes i duschrummet, där hon i ångest krälat på golvet och bara någon liten strimma av vilja till liv hindrade henne från att hänga sig i duschen. De har alltså förstått vad som pågått. Blundat och skrivit i sin journal. Aldrig tagit upp detta med henne personligen. Vad är det för behandling av en medmänniska? Det är förskräckligt.

Patienten är idag inte patient. Hon har det dåligt idag. Men hon är en högfungerande person, som jobbar med sig själv, hon försöker. Hon har bett om att få en terapeut och har äntligen fått en. Den förra fick ett bättre jobb utanför landstinget mitt i pågående terapiarbete. Den här nya snubben har låtit sin patient fylla i diverse tester. Och när de nu går igenom tester och journalanteckningar, läser alltså terapeuten, tillika psykologen upp alla möjliga patologier och namn på diagnoser på sjukdomar och personlighetsstörningar som går att läsa i DSM IV.

Samtidigt som detta pågår sitter jag på mitt konsultkontor i Stockholm och får tips om hur man ska ge feedback till folk som sökt högre befattningar och är inne för att få en psykologbedömning. Det är viktigt att inte kränka. Att inte låta personen tappa masken. Att inte använda ordalag som ”du är…”. Testen används som underlag för en intervju, punkt. Utifrån dem kan man få indikationer på tendenser, man kan få hypoteser. Och för att förstå bättre ställer man frågor. Känner du igen dig i detta? Inte det? Då så. Så kan man välja att släppa det eller ställa en fråga om hur personen skulle göra tex i ”den här situationen”. Eller någon annan. För att  få information från personen själv. ALDRIG påstå saker som ”du är inte lyhörd”. Aldrig ens det. Men det är visst skillnad på hur man kan uppföra sig gentemot folk på ett konsultkontor och folk på psykoterapeutens mottagning vid psykiatriska mottagningen. Tänk, ibland kan ju klientelen faktiskt vara densamma! Tänk, ibland KAN ju faktiskt även sk lyckade, framgångsrika personer flippa, Tänk!

På psykiatriska mottagningen är man inte vatten värd om man råkar ha sökt sig dit som patient. Terapeuten i Norrköping använde sig av ordalag som att testen (eller journalen eller fuck vet vad) påvisar att du har en allvarlig personlighetsstörning, borderline, har en alldeles för symbiotisk relation till din dotter och skyller dina egna misslyckanden på andra. Oerhört! Då kan mottagaren av denna budskap inte ens längre säga att man inte känner igen sig i det uttalade – resultat blir då att man skyller bara ifrån sig. Se, så skickligt den terapeuten tvättade sina sadistiska händer från ansvar! Dessutom ansåg terapeuten att patienten hade alltför stor tilltro till att lyckas med att utvecklas med sitt arbete med sina egna känslor och skäl till sin destruktiva sida. Fy vad den mannen drog undan mattan från sin patient under förmiddagen. Skulle det stämma att hon var borderline så var det i sånt fall fel metod! En patient med skör personlighetsstruktur ska man inte konfrontera på det sättet. Då handlar det om att ge stödjande terapi. Man ska vara stark för att kunna bli konfronterad. Och diagnossnack ingår inte i terapin! Inte om det inte finns en specifik diagnos vilket det inte gör i det här fallet.

Det är otroligt att sådana här empatistörda teknokrater som förvisso kan analysera och plocka ner klumpar till detaljer, ja – men som helt saknar förmåga till syntetiskt tänkande, dvs förmågan att se mönster och helheter – kan bli psykoterapeuter! Vissa borde bara studera livets skeenden genom mikroskop  för att inte skada sina medmänniskor. Psykoterapeuter har en etik att följa, har de inte? Detta är så sjukt och fullständigt onödigt för den här kvinnan att behöva få kastat i ansiktet. Vem vill höra om sina självmordstankar man hade i tonåren och få höra det användas som argument till en påstådd personlighetsstörning? Han har ju inte ens ställt en diagnos i det här fallet!! Då krävs en utredning!! Självsvåld och maktutövning, utnyttjande av patient i matklöst läge. Verbal misshandel. Bara för att man är psykolog eller/och psykoterapeut har man inte rätt att svänga sig med diagnostiska hypoteser hursomhelst. Det krävs underbyggt underlag.

Jag ska fan kolla upp med etiska rådet.

Förkylningen är inte rolig längre. Feber. Ibuprofen. Ont i huvudet, orken borta. Sjuk. Men jag tänkte åka till jobbet imorgon. Har inga uppdrag, men jag har varit hemma så efter operationen att jag vill inte mer. Käkar Alvedon tillräckligt och kollar om jag inte kan gå lite tidigare. Har ett genomgångsmöte med två kollegor kl 16, men de kanske kan ringa mig o hålla telefonmöte? Det tar jag ställning till imorgon.

Nu ska jag söndagsse Parlamentet, packa Volles rygga med gympapåse och böcker, läsa klart de sista två sidorna i Taikurin sisarenpoika (C.S. Lewis)

Jag sitter vid köksbordet vid laptopen. In kommer Volle och kickar på sin gröna ballong som han håller i ett snöre. Han pratar på, om hur viktigt det är att titta på ballongen när man kickar bakåt. Han stannar upp och tittar på mig med sina mörkbruna ögon, fortfarande i sina funderingar. Jag drabbas av en kärleksvåg där, mitt i vardagsköket, tvättmaskinen brummandes i bakgrunden, disken dropptorkandes i metallstället. Köksbordet belamrat med läxböcker som det är meningen att jobba i lite senare i eftermiddag, Bonniers Stora Världsatlas där jag hårdstuderat Centralamerika inför satsningen på biljetter till ett sommaräventyr i Guatemala, ett utbrunnet ljus i sin stake, grytunderlägg som omotiverat ligger platt på bordet samt en toarulle i hushållsrullstället där jag hela tiden river av nytt papper för att få styr på min förkylda rinnäsa… Och sittandes bland detta ser jag en alldeles underbar sjuårig pojke med allvarsamma ögon och spiderman-kalsonger, sparkandes på en grön ballong.

Han är så levande, så omedelbar och oförställd och jag tänker att jag är lycklig över att få vara hans mamma. Jag hinner tänka i det här ögonblicket av plötslig insikt om min kärlek också, att är det inte det här som är livet – i det stökiga köket, förkylda huvudet, det ännu otvättade håret och kaffet utan mjölk för den har tagit slut – när den här människan mitt inne i sin barndom står där och delar sina fotbollstankar med mig? Det är ett privilegium att ha honom hos sig. Snart är den här tiden över, hinner jag påminna mig om, innan ögonblicket är över och jag åter vänder mig ner över skärmen. Dels blir Volle vuxen så småningom och detta småningom är här snarare än man alltid tänker sig. Dels blir jag uppslukad av annat medan Volles barndom pågår. Naturligtvis.

Tack för det här ögonblicet. Jag är glad att de ibland kommer till mig.

Bloggen är startad och i ”about” utlovas högtidligen att skrivas om döden och livet och allt möjligt. Jag vet ännu inte riktigt vad det kommer att vara för kategorier som blir dominerande. Just nu har jag ett behov av att sortera i mitt liv. Läste en intressant artikel i Harvard Business Review av Stewart D. Friedman där han delar in livet i fyra domäner: Arbetsliv, hemmet, ”community” dvs samhället(nytta) & en själv. Det inspirerade mig till att rita en fyrfältare med just dessa rubriker. Idén med denna Total leadership är att se till att ens aktiviteter korsbefruktar alla områden istället för att de ska vara i en ständig konkurrens mot varandra. Hemmet och min sons behov behöver inte vara arbetets fiende, jag kan finna och implementera små förändringar i mitt leverne i hemmet som gagnar fler områden. Det handlar om att göra gränserna mellan områdena genomskinliga. Dock skall gränserna vara kvar, tänker jag. Idén är väl att tänka i fra domäner – sortera och analysera hur en förändring påverkar också andra områden.

Med detta i bakhuvudet började jag min blogg. Vad ger en pysventil för nytta? Hur motivera en blogg i mitt liv just nu? Det lär ta tid i anspråk. Vad är vinsten?

Det vet jag inte ännu. Men jag kan spekulera. En pysventil tänker jag mig vara ytterligare ett medel att få ut tankar och känslor och bearbeta skeenden. Min terapi, som varit en slags pysventil det med, är på väg att ta slut. Jag vill ha ett forum för tankebearbetning och varför inte en blogg? Är en gammal dagboksförfattare sedan barnsben. Med längre uppehåll dock, men jag vet vad skriva av sig betder i form av att få saker på plats. ”Man slipper tänka på det, för det står där”, som Jessica, en gammal kompis uttrckte det för länge sedan. Tanke-experimentera och skrivexperimentera. Jag är alldeles i början av ett skrivprojekt på institutionen och ska tillsammans med två andra skriva en lärobok. Om bloggen finns inom domänen ”en själv”, kanske bearbetandet och reflekterandet vid sidan av med så liten självcensur som möjligt hjälper till vid bokprojektet – som kan tänkas ingå i domän…tja, det är inte inom min anställning eller mitt dagliga arbete, det kan tänkas vara inom community, då det är tänkt att vara en edukativ bok som jag hoppas kommer att utöka kunskapen i samhället om socialpsykologiska och gruppsykologiska processer. Bland annat.

Än har jag inte bestämt mig för kategorier eller ämnen att specifikt blogga om. Det får visa sig. Har drömmen om att skriva den där romanen någon gång. Om min kärleksvän som inte finns längre. Fabian, kan vi kalla honom. Vilka domäner vi är inne på då vet jag inte. Bara det att Fabians berättelse finns där oberättad. Kanske kan den börja lite grand här i bloggen. Vi får se om han dyker upp. Gör han det, får jag se till att välkomna honom.

Konsultens pysventil döpte jag bloggen till. Konsulten är arbetslivet. Och konsultkostymen är relativt ny och sitter lite småilla på mig än så länge. Det är en spännande värld, men inte vet jag om den går att skriva om. Det går ju inte att vara specifik eller utpekande på något sätt. Det blir en balansgång. Föräldraskap är också en av mina domäner. Jag är ensamförälder till en skolpojke. Det är två domäner som slits gentemot varandra. Jag vill så gärna göra klart förberedelserna inför morgondagens uppdrag, men det blir tajt tajt med tid när jag måste slänga mig ut och iväg till fritids för att hämta. Eller är pojken förkyld och trött och han skulle må bäst av att stanna hemma och vila…men han är för liten för det än så vi åker in till stan och skolan lik förbannat. För att jag ska kunna göra mitt jobb. Det finns otaliga exempel på krockar här. Det vore underbart att hitta nya lösningar som suddar ut krockar och ökar permeabiliteten mellan domänerna. Vilken hjälp är denna blogg där då? Tja, samma som i tidigare exempel; En ytterligare möjlighet till reflektion. Som kanske ger ytterligare idéer. Ytterligare en känsla av tillfredsställelse. Så länge bloggandet inte blir ett tvångsigt måste.

Det blir spännande det här. Nu ska jag avsluta detta inlägg och söka hitta lite lämpliga taggar.

Godnatt. Sov gott.