Ett ögonblick av föräldrakärlek
Jag sitter vid köksbordet vid laptopen. In kommer Volle och kickar på sin gröna ballong som han håller i ett snöre. Han pratar på, om hur viktigt det är att titta på ballongen när man kickar bakåt. Han stannar upp och tittar på mig med sina mörkbruna ögon, fortfarande i sina funderingar. Jag drabbas av en kärleksvåg där, mitt i vardagsköket, tvättmaskinen brummandes i bakgrunden, disken dropptorkandes i metallstället. Köksbordet belamrat med läxböcker som det är meningen att jobba i lite senare i eftermiddag, Bonniers Stora Världsatlas där jag hårdstuderat Centralamerika inför satsningen på biljetter till ett sommaräventyr i Guatemala, ett utbrunnet ljus i sin stake, grytunderlägg som omotiverat ligger platt på bordet samt en toarulle i hushållsrullstället där jag hela tiden river av nytt papper för att få styr på min förkylda rinnäsa… Och sittandes bland detta ser jag en alldeles underbar sjuårig pojke med allvarsamma ögon och spiderman-kalsonger, sparkandes på en grön ballong.
Han är så levande, så omedelbar och oförställd och jag tänker att jag är lycklig över att få vara hans mamma. Jag hinner tänka i det här ögonblicket av plötslig insikt om min kärlek också, att är det inte det här som är livet – i det stökiga köket, förkylda huvudet, det ännu otvättade håret och kaffet utan mjölk för den har tagit slut – när den här människan mitt inne i sin barndom står där och delar sina fotbollstankar med mig? Det är ett privilegium att ha honom hos sig. Snart är den här tiden över, hinner jag påminna mig om, innan ögonblicket är över och jag åter vänder mig ner över skärmen. Dels blir Volle vuxen så småningom och detta småningom är här snarare än man alltid tänker sig. Dels blir jag uppslukad av annat medan Volles barndom pågår. Naturligtvis.
Tack för det här ögonblicet. Jag är glad att de ibland kommer till mig.
