Ångest inför hösten
Efter semestern kommer ångesten inför hösten. Vi var utomlands, Volle o jag. Reste i länder på andra sidan Atlanten och jag undrade ibland vad nu detta var för semester, när vi på slutet åter bytte by och med vårat bagage skumpade fram på lokala svettiga bussar till nästa ställe. Jag fick mig intalat att detta är en tänka-på-annat-semester. Om än vi inte slappade – vi var så aktiva så – var iaf hjärnan inte hemma i stöket eller på kontoret efter ett tag. Vi var där vi var, på bussar och stränder och under myggnät och utflykter och djunglar och restauranger med konstig mat framför oss.
Så fort vi kommit hem är det svårt att värja sig för att sugas in i vardagen igen. Kompisar som vill ses, jobbet som vill komma igång, fotbollsläger, fritids, telefonsamtal: hur mycket fick du gjort på den där powerpoint presentationen innan semestern? Inget? Nämen okej, kan du göra det så fort som möjligt? Javisst, så klart.
Och hösten finns där bakom hörnet och det blir en liten nervös klump inuti mig där jag undrar om jag pallar alla kraven. Kraven från jobbet på att inte bara duga, utan i mitt huvud också duga jävligt bra. Eller åtminstone ta nederlag på ett briljant sätt, låta det mindre bra rinna av som vattnet på gåsen. För min egen skull. Det tror jag att jag måste. Jag ger mig möjligheten att misslyckas, men alltså måste jag göra det med bravur. Snacka om att ha ett tufft överjag, en sträng inre ”farfar” som tittar över axeln och höjer pekfingret.
För att klara jobbet och att vara en underbar mamma åt Volle och se till så att han får de möjligheter som andra barn får – minst – i form av fritidsintressen och kulturupplevelser och natur, bör jag förbereda mig väl. Och när är inte den bästa tiden att göra de små förändringarna i sitt liv, de nya besluten om vad man ska sluta med och vad istället börja med, om inte efter sommarlovet?
Jag ska skriva ner en sådan lista här, det får bli nästa inlägg, för nu är klockan sju på morgonen och jag måste väcka Volle. Han ska på fotbollsläger och jag känner mig redan lite stressad, för jag kommer litet för sent till jobbet pga det. Och så måste jag komma ihåg att ringa sjukgymnasten som vill boka in tider för att fixa min onda ljumske och till kommunen där päronen bor för att tala om att det är okej att pappa blir god man för min sjuka mamma. Dagen är igång. En kopp kaffe till kanske och Omega tre och dagens dos av Efexor. Det blir bra. Då orkar vi.
