Konsultens scenskräck
Imorgon skall jag vara ute hos kund med Janne. Vi ska hålla i en utbildning för chefer om hur man håller i känsliga samtal. Självklara saker, men jag är livrädd. Har inte varit ute och kört på ett bra tag och fastän jag i kontorlandskapet kan se på de tidigare uppdragen med distans och de kommande likaså, fantisera om att visst kommer det att gå bra, så är det så här inför imorgon pirrigt.
Janne är jätteduktig på att få ett genomslag inför folk. Han spelar och vad han än säger så låter det jättebra. Sen vet jag att han vet vikten av att öva. Jag vet det också. Men har jag övat idag? Nee-e. Bara de första bilderna. Men det här är ju självklart tänker jag, det här kommer jag väl ihåg. Haha ha! Det är nämligen det jag inte gör när jag står där framför dessa imorgon 20 huvuden plus Janne och får blackout. Jag har inte förberett frågor att slänga ut för att skapa en dialog, jag har inte materialet levande “i” mig. Presentationen är ännu död text på powerpoint-bilder som imorgon ska ut, på ett engagerande, livfullt sätt. Med roliga exempel som jag inte kommit på än. Att vara trist är tråkigt. Men att vara trist Och ha skakiga knän är bara ett stor No-no.
Företaget betalar dyra pengar till min arbetsgivare och jag låtsas vara garvad i gemet, säker på poängerna, värsta artisten, stjärnkonsulten! En som ger valuta för pengarna. Not. Där är jag inte. Jag är en numera akademiskt skolad kvinna från en annan värld än denna. Jag går i mina slackers och kavajer och min nya snygga bob-frilla och svarta pumps med snygga klackarna på Stureplan och känner mig allmänt konstig, lite malplacé. Vissa dagar känns det komiskt, som Chaplin som hade en alltför stor kostym på sig. Andra dagar tänker jag att vaffan, varför skulle det här inte vara en plats för mig lika mycket som för någon annan. Min arbetsgivare anser ju det och har förtroende för mig – än så länge. Jag kastar mig in i nya uppdrag och ja, jag gillar att planera, ja, jag gillar kundkontakten…när samtalet/mötet är över. Och jag gillar utbildningar för chefer om självklara saker, när dagen är slut och jag kan pusta ut.
Men så här inför är jag rädd. Och inte bara det, jag är odisciplinerad också. Det är nog disciplinen som är skillnaden mellan konsulten och stjärnkonsulten. Nu får jag helt enkelt ge mig och mumla högt för mig själv vid köksbordet, så att det kommer att kännas tryggare imorgon. För det är det jag behöver ha i ryggen. En känsla av trygghet.
