Konsultens Pysventil

Varför kan jag inte h e j d a mig? Varför skriver jag till den där mannen och berättar för mycket om mig. Något som han inte har bett om att få veta. Något personligt. Det är ju så jävla tydligt! Jag har blottat inälvorna så det bara är helvete.Nu vill jag inte vara med längre i den där produktionen. Jo, det vill jag. Men jag har liksom börjat straffa ut mig genom att visa på mina svagheter som bara sipprar ur.

- Sätt på locket, skruva ihop försvaren! Pinsammare blir det av att du utger dig för att jobba med de här sakerna och vara kunnig i just hur folk fungerar. Sen går du och bara häller ut innanmätet rakt i knät på den stackars mailläsaren.

Jag hade ju tänkt att han tänkte som jag.

- Men det är ett misstag. Du känner honom inte! Folk tänker inte som du. Folk tänker som folk tänker. DU projicerar in dina tankar i den där mansbilden.

Bilden?

- Ja, bilden. Känner du honom kanske? Nä. Du har mött honom, gillat honom. Blivit förtjust. Förtjust i själva hur det var den dagen. Det kanske inte ens är honom du är förtjust i.

Men jag gick in för en stark ångestreducering nu. Gick in på dejtingsajten. Volle kom på mig. Han kan läsa nu. Va? sa han. Kärlek på nätet? Letar du efter kärlek på nätet? Han fnissade så gluggarna efter de nytappade mjölktänderna grinade mot mig.

- Härligt. Det var väl inget pinsamt? Han verkar ha en schysst inställning till mamma som söker kärlek på nätet.

Jo. Och nu ska jag försöka inte blanda ihop det privata med det professionella. Fan, han trodde säkert jag varit full när jag skrivit. Och vet du vad det värsta är?

- Tell me.

Det värsta är att få svaret. Som innehåller ett vänligt svar på frågan som jag ställde och som var helt adekvat att ställa. Men inte en endaste stavelse om de funderingar jag delat med mig av.  DET är det värsta. Att liksom bara vara professionell och bortse från mitt … ja, snesteg blir det ju till då.

- Vad skulle han ha skrivit då? Vad hade du tänkt?

Jag tänkte mig inget.

- Men om du får önska nu? Vad hade du önskat att där hade stått för att du inte hade fått en ångest?

En endaste mening hade räckt. Något som…jo, jag hör vad du säger. Det är intressanta funderingar. Nä, jag vet inte! Det var idiotiskt att skriva det där. Fan fan fan.

- Sluta slå på dig nu. Du VET ju inte vad han tänkte. Hoppar du inte över saker i dina svar när folk skriver?

Jo, och då är jag medveten om det.

- Så tänker du. Det är inte säkert att andra tänker som du. Förmodligen tänker några lite som du, men det är stor risk för att folk tänker annorlunda. Du är fan så självupptagen just nu, vet du det?

Jag vet. Till och med den här dialogen är ju med mig själv. Jag ska lugna mig nu. Släppa produktionen och vad jag känner inför det.

- Skulle du få jobbet så – vad bra! Stå för att du är lite spontan ibland. Du har en massiv integritet oftast. Att den krackelerar ibland, ingen tycker sämre om dig för det! Visst, han kanske fick sitt ego boostat om han förstod att du är lite förtjust. Men det kanske han inte ens gjorde. Nästa möte är på de villkor det mötet är på.

Men jag skrev så jävla dumt… så fort jag tänker på det bara kryper det i mig av ånger…uuuuh.

- Lägg av nu! Du är modig. Släpp inte din spontanitet. Den kostar ibland i form av baksmälla, men du får en massa. Du ångrar inte det du inte gjorde. Den känslan kan vara illa den med. Jag menar, alltid har du ångest av något. Nu är det detta. Du skrev för att reducera ditt behov av att förmedla dig. Det kändes bra en stund. Kanske är det värt att ibland låta bli. Då får du ett liv som är lite behagligare, lite tråkigare, lite slätstruknare. Att söka kontakt är mänskligt. Du är mänsklig. Men så visa din mänsklighet och lita på att andra kan bära det. Det kan de inte alltid, de kommer att göra dig besviken, men det är inte ditt problem. Deras begränsningar är deras problem. Du gör dig sårbar, ja. Det kan göra ont, ja. Och det är livet. Livet är inte bara vacker natur och harmoniska känslor. Livet är…ja, just det där. Håll ut med känslan, jag är glad över att du utsätter dig och utmanar dig.

Tack. Så jag ska inte anklaga mig själv?

- Du ska acceptera dig själv och skratta åt dig själv.

Jag har under hösten hamnat i ett sidospår till konsulteriet. Magali sa lite halvsurt i somras att ingen kan behålla sin trovärdighet om man är med i reklam. Nähä, tänkte jag. Så kanske det är. Letade mig fram till en sida på nätet där man för 139:- halvåret kan anmäla sig till att bli statist. Nästan genast nappade det och jag fick två roliga erfarenheter, i en långfilm och i en tv-serie. 850:- har jag tjänat sammanlagt på den hobbyn, brutto.

Sen kom det en till förfrågan. Jag gick på casting. Jag gick på en casting till. Fick en roll till en pilot. Som kanske blir en jättelansering. Har det sagts. Inspelning till piloten var det roligaste jag gjort, kändes det som. Det var roligt, jag var rolig. Jag som inte brukar vara rolig. Det är något med att iklä sig en roll. Inte stå där som konsulten och stå o falla som sig själv. Det är inte lätt att spela en roll heller. Nu var min roll väldigt tacksam att spela. Även om jag inte kunde få fram tårar på beställning. Men något i upplevelsen fanns där som har slungat mig in i en liten existentiell kris.

Vad ska man använda livet till när man snart är fyrti och ännu inte bestämt sig för vad man vill bli? Vet alla andra det? Är det tydligt för dem att de är inne på rätt spår? Eller är de kvar på spåret för att de är rädda för att spåra ur? Jag har inte kommit in ordentligt i konsultrocken än. Det har bromsats upp av få uppdrag jämfört med förra året och ett strävsamt byggande av nätverk och skrivande och…fan, filmande!

Ibland talar jag om detta som om jag glidit in rakt genom dörrarna in i en filminspelning på bara ett bananskal. Men jag tror inte på bananskal. Någonstans finns nog något i denna konsultsjäl som vill agera ut något.

Nu är det väntan. Om det blir en produktion. Imorgon visning för kund. Jag har farhågor:

1. Det blir ingen produktion. Kunden säger att detta är skit.

2. Det blir en produktion. Men man väljer in andra skådisar. Och jag blir bortvald. Ratad.

Det är mina farhågor. Och jag kan knappt tänka på något annat nu.Vad ska jag göra om någon av mina farhågor slår in? Gå tillbaka till mitt lilla konsultliv och tänka att det var en fin upplevelse. Tänka på den lite då och då när man behöver se succéfilmer i sitt inre.  Jag är fruktansvärt okoncentrerad. Får inget gjort. Väntar bara på besked. Som kanske kommer imorgon. Efter helgen? Det kan bli ett ja. Det kanske kan bli ett nej tack, tyvärr, men tack för visat intresse. Jag försöker intala mig att det inte gäller livet. Men det gör ju det. Det gäller visst livet. Det är som när askungen sitter vid fönstret och tittar upp mot slottet och snyftande säger, vad är väl en bal på slottet?