Konsultens Pysventil

Detta är excellens!

Så njutbart att se en mästare i arbete. Man kan bara ana vilka uppoffringar som finns bakom. Arbete, slit, möda. Sagan om den fattige pojken som togs om hand av Mishin, tränaren som var tuff och hård, men såg talangen. 1999 såg jag honom första gången. Då såg han ut så här:

Efter Turin har Plushky inte jobbat längre. Han ska visst vara i träning inför Vancouver. Jag känner mig lite tveksam inför det. Kommer det bli en avdankad gammal (Då endast 27 år) Matti Nykänen – aktig parodi på honom själv? Ska inte en mästare sluta när han är som störst? Vad har han gjort under de tre-fyra senaste åren då han inte tävlat? Den inte längre så fattige pojken har blivit stor stjärna, agerat bakgrundsisdansare på melodifestival, gift sig, fått barn, skilt sig, gift sig igen med melodifestivalstjärnans skivproducent. Har berömmelsen och all beundran stigit honom åt huvudet?

Vi vet inte. Kanske har han behållt greppet om sig, om skridskona, artisteriet, om isen. Evgenij Plushenko kanske kommer triumfera – igen. Jag hoppas det. För jag vill bli hänförd, se honom – inte bara tävla – men agera. Jag vill se när en människa visar vad denne kan göra när han är som bäst. Jag vill bli meddragen när han excellerar, överträffar sig och mig och alla andra.

Det är något med dessa stjärnor. Vi behöver dem. Jag behöver dem för att kunna sätta egna mål. Det ger mig tro på att det inom oss finns kapacitet, något vackert, utöver det vanliga. Det kanske inte finns just i mig, men om jag ger mig hän och dyrkar Evgenij, kanske jag kan sno åt mig en liten bit av hans glans och leva en bit på väg i min vardag med hjälp av det. Här ett klipp där han dansar till sin kompis, violinisten Edvin Martons musik. Godfather.

Jag har släppt det här med projektet jag vill ha nu. Vill ha det fortfarande. Jättemycket. Går produktionen genom och jag får rollen så räddar det höstens ekonomi och det skulle vara så spännande. Upplevelsen av den förra inspelningen var så bejakande. Det var det roligaste jag gjort i hela mitt liv, kändes det som då. Veckorna som följde led jag, som jag tänkte, lite förhelvetes kval…ja, skärselden liksom. Kunde inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än att jag kanske skulle få en roll och få spela in utomlands. Fantastiskt. Jag, som inte ens är skådis, utan något annat, en konsult.

Igår fick jag veta att min kollegas fru Saga fick sin dödsdom. 0% chans att överleva cancern som de trodde var övervunnen. Kanske ett år kvar, kanske två. Så förbannat onödigt. Träffade henne i somras, såg sund och rund och glad och frisk ut. Inte cancersjuk. Två barn.

Plötsligt var jag med om något som var viktigare än inspleningsuppdraget, som överskuggat min vardag. Det hela syntes fjuttigt och blekt. Värdelöst. Det var bara jag som hade värderat det så högt i mitt liv. Men lätt, att jag skulle byta bort denna min lilla möjlighet till resa och spänning och pengar mot att Saga fick leva och fortsätta vara sund och rund och glad och frisk.

Idag blir det vardag och sysslor och plikter. Det kanske är det som är det värdefulla. Visst, möjligheten till det underbara finns där bakom hörnet. Inget har hörts om varken eller. 50/50 chans. Men jag lägger det åt sidan nu som om det inte finns. Det får puttra där i bakgrunden. Inte ta över. Då blir det magiska och fina förvandlat till ett måstemonster.

I ljuset av liv och hälsa är allt annat värt noll och intet. Faktiskt.