Evgenij Plushenko, en mästare.
Detta är excellens!
Så njutbart att se en mästare i arbete. Man kan bara ana vilka uppoffringar som finns bakom. Arbete, slit, möda. Sagan om den fattige pojken som togs om hand av Mishin, tränaren som var tuff och hård, men såg talangen. 1999 såg jag honom första gången. Då såg han ut så här:
Efter Turin har Plushky inte jobbat längre. Han ska visst vara i träning inför Vancouver. Jag känner mig lite tveksam inför det. Kommer det bli en avdankad gammal (Då endast 27 år) Matti Nykänen – aktig parodi på honom själv? Ska inte en mästare sluta när han är som störst? Vad har han gjort under de tre-fyra senaste åren då han inte tävlat? Den inte längre så fattige pojken har blivit stor stjärna, agerat bakgrundsisdansare på melodifestival, gift sig, fått barn, skilt sig, gift sig igen med melodifestivalstjärnans skivproducent. Har berömmelsen och all beundran stigit honom åt huvudet?
Vi vet inte. Kanske har han behållt greppet om sig, om skridskona, artisteriet, om isen. Evgenij Plushenko kanske kommer triumfera – igen. Jag hoppas det. För jag vill bli hänförd, se honom – inte bara tävla – men agera. Jag vill se när en människa visar vad denne kan göra när han är som bäst. Jag vill bli meddragen när han excellerar, överträffar sig och mig och alla andra.
Det är något med dessa stjärnor. Vi behöver dem. Jag behöver dem för att kunna sätta egna mål. Det ger mig tro på att det inom oss finns kapacitet, något vackert, utöver det vanliga. Det kanske inte finns just i mig, men om jag ger mig hän och dyrkar Evgenij, kanske jag kan sno åt mig en liten bit av hans glans och leva en bit på väg i min vardag med hjälp av det. Här ett klipp där han dansar till sin kompis, violinisten Edvin Martons musik. Godfather.
