Konsultens Pysventil

Igår satt jag på jobbet med ångest. Utåt kunde man säkert ingenting se. Inne i mig bubblade ångesten. Jag använde ett brev till en kompis som Konsultens Pysventil:

”Hej Magali,
Är på jobbet och är ganska trött. Stor klump i halsen/bröstkorgen. Som tur är behöver jag inte generera extrakrafter till att leda grupper eller ens enstaka kunder, mer än ett återkopplingssamtal på telefon en halvtimme i eftermiddag. De har ju gått så pass okej hittills så att det känns överkomligt. Bra med något som låter mig behålla skärpan ialla fall. Vilken tur att jag inte har en uppsats att skriva. Skulle ha varit förödande att må på detta viset förra sommaren.

Efter att två dagar i rad briserat som ett koleriskt nervknippe i sammanhang som varit riskfyllda vad gäller krav på omgivningens förståelse har jag börjat fatta att jag är och har varit under psykisk anspänning. Genom att utbrista i vrede bland folk åsamkar jag inte bara dem smärta, jag gör främst mig själv illa. Tror nog att jag har koll på det nu. Nu fattar jag att jag har ett tryck inifrån. Igår hade jag ett så härligt samtal med Sigrid Anna. Vi gick direkt in på det som hade hänt dagen innan i konferensrummet. Ja, vad var det som hände? Sen så var det så skönt att det var HON som tog upp det med min mamma, jag har pratat om henne förut, vid någon lunch o så. Den bestämda och petiga Sigrid Anna kliver in i psykoterapeutrollen och visar sin förmåga att knyta ihop, se bakom och förstå. Det behövde jag verkligen. Det var Hon som sa, inte jag, att jag bara som ensamstående lever under konstant ansvarstagande. Ja, och även om jag inte känner av det när det går bra så är behovet av att fungera och greja och fixa så stort att jag fortsätter med det och låter bli att känna efter. Tänker jag nu.
Sigrid Anna tyckte också att det som var temat i konferensrummet och som hade gjort att det brast för mig var att jag inte uppfattade att jag blev lyssnad på. Och hon tyckte det var viktigt att kolla om det var så jag känt här förut. Och nej, så är det inte. Men hon menade att det låg bakom det här med min mamma. Min mamma försvinner mer och mer in i sina Alzheimerhallucinationer och ser mig inte längre, lyssnar inte och finns inte där längre som någon som kan ta emot och bekräfta. Den parallellen har jag inte tänkt på. Och min släkting som skällde på mig för att jag åkt utomlands med Volle istället för hem till päronen… som verkligen inte heller kunnat se mig i situationen. Bara sig. Iaf just då.

Så går jag då från jobbet lättad över att man får vara lite labil och sätter genast igång med en scen med Volles kompisars föräldrar…ännu farligare mark. Jag uppfattar att de garvar åt stackars simläraren. Och jag har tidigare varit med om att gå starkt igång på mobbningssituationer. Ibland ser jag dem när inte andra ser. Slutsatsen igår blev att allt handlade om min mammas Alzheimer. Jag tänker inte gå i strid med människor som har starka principer om rätt och fel och anser sig för det mesta göra rätt och har därmed alltid starka argument för sitt agerande. Jag förlorar genast gentemot barnensbästa-argument. Där har jag intet att tillföra. Därför kan jag inte bli politiker. Det är först när folk är öppna för att lyssna som jag har något att komma med. Annars är det bara att nicka och hålla tyst. Jag tänker idag att ja, så klart fanns det en strimma av något som triggade mig. Sen så övertolkade jag helt klart. För det var inget egentligen som hände. Inte av den kalibern jag föreställde mig.

Och än sen då? Whts the Big Deal? Ältaältaält.
Dessa utbrott har iaf fått mig att fatta. Jag känner sorg för att mamma förvandlats till en babblande grönsak. Och sorg och förlust triggar sorgen över andra förluster. Jag kan sakna Fabian ibland. Kommer alltid att göra. (Delar av honom, det vi hade gemensamt). Definitivt att jag känner sorg över hans livsöde. Inte mammas på samma sätt. Visst, hon har levt ett liv med begränsningar. Men så är det väl med många. Alla måste vi hitta rätt bland friheter och begränsningar. Jag får släppa ansvaret för mammas val. De är hennes. Hon har nog inte varit helt olycklig. Det är heller inte ett tragiskt levnadsöde på samma sätt som Fabians som bara levde ett halvt liv. 35 blev han. Faktiskt bara.

Men det här som finns bakom ögonen och i halsen och i bröstkorgen, det är ett tryck som jag inte vet vad jag ska göra med. Acceptera säger psykologer kanske. Ja…och mera? Känna på det? Hur? När? Det här trycket minns jag att jag hade i bröstet när jag åkte till Sicilien med Volle strax efter att Fabian försvunnit i havet. Vi åkte ner i december 2001. Och antagligen första terminen på universitetet. Jag gjorde det jag skulle, men med något tungt som krävde energi hela tiden ovanpå allt det andra. Det kommer att släppa. I stunder. Och på sikt. För att komma tillbaka och hälsa på andra gånger.

Nu måste jag gå. Jag har återkopplingssamtal och ska vara fokuserad på andra människor med andra liv alldeles om en stund.

KRAM”

Förkylningen är inte rolig längre. Feber. Ibuprofen. Ont i huvudet, orken borta. Sjuk. Men jag tänkte åka till jobbet imorgon. Har inga uppdrag, men jag har varit hemma så efter operationen att jag vill inte mer. Käkar Alvedon tillräckligt och kollar om jag inte kan gå lite tidigare. Har ett genomgångsmöte med två kollegor kl 16, men de kanske kan ringa mig o hålla telefonmöte? Det tar jag ställning till imorgon.

Nu ska jag söndagsse Parlamentet, packa Volles rygga med gympapåse och böcker, läsa klart de sista två sidorna i Taikurin sisarenpoika (C.S. Lewis)

Jag sitter vid köksbordet vid laptopen. In kommer Volle och kickar på sin gröna ballong som han håller i ett snöre. Han pratar på, om hur viktigt det är att titta på ballongen när man kickar bakåt. Han stannar upp och tittar på mig med sina mörkbruna ögon, fortfarande i sina funderingar. Jag drabbas av en kärleksvåg där, mitt i vardagsköket, tvättmaskinen brummandes i bakgrunden, disken dropptorkandes i metallstället. Köksbordet belamrat med läxböcker som det är meningen att jobba i lite senare i eftermiddag, Bonniers Stora Världsatlas där jag hårdstuderat Centralamerika inför satsningen på biljetter till ett sommaräventyr i Guatemala, ett utbrunnet ljus i sin stake, grytunderlägg som omotiverat ligger platt på bordet samt en toarulle i hushållsrullstället där jag hela tiden river av nytt papper för att få styr på min förkylda rinnäsa… Och sittandes bland detta ser jag en alldeles underbar sjuårig pojke med allvarsamma ögon och spiderman-kalsonger, sparkandes på en grön ballong.

Han är så levande, så omedelbar och oförställd och jag tänker att jag är lycklig över att få vara hans mamma. Jag hinner tänka i det här ögonblicket av plötslig insikt om min kärlek också, att är det inte det här som är livet – i det stökiga köket, förkylda huvudet, det ännu otvättade håret och kaffet utan mjölk för den har tagit slut – när den här människan mitt inne i sin barndom står där och delar sina fotbollstankar med mig? Det är ett privilegium att ha honom hos sig. Snart är den här tiden över, hinner jag påminna mig om, innan ögonblicket är över och jag åter vänder mig ner över skärmen. Dels blir Volle vuxen så småningom och detta småningom är här snarare än man alltid tänker sig. Dels blir jag uppslukad av annat medan Volles barndom pågår. Naturligtvis.

Tack för det här ögonblicet. Jag är glad att de ibland kommer till mig.