Konsultens Pysventil

Jag har släppt det här med projektet jag vill ha nu. Vill ha det fortfarande. Jättemycket. Går produktionen genom och jag får rollen så räddar det höstens ekonomi och det skulle vara så spännande. Upplevelsen av den förra inspelningen var så bejakande. Det var det roligaste jag gjort i hela mitt liv, kändes det som då. Veckorna som följde led jag, som jag tänkte, lite förhelvetes kval…ja, skärselden liksom. Kunde inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än att jag kanske skulle få en roll och få spela in utomlands. Fantastiskt. Jag, som inte ens är skådis, utan något annat, en konsult.

Igår fick jag veta att min kollegas fru Saga fick sin dödsdom. 0% chans att överleva cancern som de trodde var övervunnen. Kanske ett år kvar, kanske två. Så förbannat onödigt. Träffade henne i somras, såg sund och rund och glad och frisk ut. Inte cancersjuk. Två barn.

Plötsligt var jag med om något som var viktigare än inspleningsuppdraget, som överskuggat min vardag. Det hela syntes fjuttigt och blekt. Värdelöst. Det var bara jag som hade värderat det så högt i mitt liv. Men lätt, att jag skulle byta bort denna min lilla möjlighet till resa och spänning och pengar mot att Saga fick leva och fortsätta vara sund och rund och glad och frisk.

Idag blir det vardag och sysslor och plikter. Det kanske är det som är det värdefulla. Visst, möjligheten till det underbara finns där bakom hörnet. Inget har hörts om varken eller. 50/50 chans. Men jag lägger det åt sidan nu som om det inte finns. Det får puttra där i bakgrunden. Inte ta över. Då blir det magiska och fina förvandlat till ett måstemonster.

I ljuset av liv och hälsa är allt annat värt noll och intet. Faktiskt.

Jag har under hösten hamnat i ett sidospår till konsulteriet. Magali sa lite halvsurt i somras att ingen kan behålla sin trovärdighet om man är med i reklam. Nähä, tänkte jag. Så kanske det är. Letade mig fram till en sida på nätet där man för 139:- halvåret kan anmäla sig till att bli statist. Nästan genast nappade det och jag fick två roliga erfarenheter, i en långfilm och i en tv-serie. 850:- har jag tjänat sammanlagt på den hobbyn, brutto.

Sen kom det en till förfrågan. Jag gick på casting. Jag gick på en casting till. Fick en roll till en pilot. Som kanske blir en jättelansering. Har det sagts. Inspelning till piloten var det roligaste jag gjort, kändes det som. Det var roligt, jag var rolig. Jag som inte brukar vara rolig. Det är något med att iklä sig en roll. Inte stå där som konsulten och stå o falla som sig själv. Det är inte lätt att spela en roll heller. Nu var min roll väldigt tacksam att spela. Även om jag inte kunde få fram tårar på beställning. Men något i upplevelsen fanns där som har slungat mig in i en liten existentiell kris.

Vad ska man använda livet till när man snart är fyrti och ännu inte bestämt sig för vad man vill bli? Vet alla andra det? Är det tydligt för dem att de är inne på rätt spår? Eller är de kvar på spåret för att de är rädda för att spåra ur? Jag har inte kommit in ordentligt i konsultrocken än. Det har bromsats upp av få uppdrag jämfört med förra året och ett strävsamt byggande av nätverk och skrivande och…fan, filmande!

Ibland talar jag om detta som om jag glidit in rakt genom dörrarna in i en filminspelning på bara ett bananskal. Men jag tror inte på bananskal. Någonstans finns nog något i denna konsultsjäl som vill agera ut något.

Nu är det väntan. Om det blir en produktion. Imorgon visning för kund. Jag har farhågor:

1. Det blir ingen produktion. Kunden säger att detta är skit.

2. Det blir en produktion. Men man väljer in andra skådisar. Och jag blir bortvald. Ratad.

Det är mina farhågor. Och jag kan knappt tänka på något annat nu.Vad ska jag göra om någon av mina farhågor slår in? Gå tillbaka till mitt lilla konsultliv och tänka att det var en fin upplevelse. Tänka på den lite då och då när man behöver se succéfilmer i sitt inre.  Jag är fruktansvärt okoncentrerad. Får inget gjort. Väntar bara på besked. Som kanske kommer imorgon. Efter helgen? Det kan bli ett ja. Det kanske kan bli ett nej tack, tyvärr, men tack för visat intresse. Jag försöker intala mig att det inte gäller livet. Men det gör ju det. Det gäller visst livet. Det är som när askungen sitter vid fönstret och tittar upp mot slottet och snyftande säger, vad är väl en bal på slottet?

Jag gick upp tre. Klockan är tjugo i fyra nu. Har ont i halsen och vill att denna dag ska vara över. Att klockan ska vara sjutton o tio och jag ska sitta på tåget på väg tillbaka mot Stockholm.

Varför valde jag ett sådant här jobb för? Ett jobb där jag allt som plötsligast känner ångest inför framträdanden och presentationer och uppdrag. Det är rena psykiska tortyren. Självplågeri. Ingen har tvingat mig att välja just denna typ av jobb. Jag kunde ha studerat hjärnaktivitet i något laboratorium. Tillexempel.

Men åh vad detta är bra ändå. Ja, du har en liten exhibitionist som gömmer sig bakom all självosäkerhet. Ge denne exhibitionisten plats på scen nu då! Få det till att bli njutbart! Är inte det som är utmaningen?

Jag vet inte om jag gillar utmaningar.

Johorå, det gör du. Om du tänker efter. Ångesten inför är helt okej. Den visar på att du är taggad. Och det måste man vara inför framträdanden. Men vet du, du måste förbereda dig! Läs igenom det där nu då som Janne sa att du ska läsa. Det kommer att få dig att känna dig lite mer förberedd. Du har två timmar på dig innan Volle ska väckas och ni ska ut i regnvädret. Vänd detta nu! Känn laddningen, spänningen, men prova också känn glädjen. Det gör stor skillnad. Glöm din självosäkerhet. Vad ska du med den till? Kliv fram nu och göm dig inte bakom dessa gamla manéer som är till för att hålla dig tillbaka. Fram nu och känn närvaron!

Okej. Tack för hjälpen. Då kör jag igång och läser nu då. Det här kanske kan bli roligt. Ändå.

Imorgon skall jag vara ute hos kund med Janne. Vi ska hålla i en utbildning för chefer om hur man håller i känsliga samtal. Självklara saker, men jag är livrädd. Har inte varit ute och kört på ett bra tag och fastän jag i kontorlandskapet kan se på de tidigare uppdragen med distans och de kommande likaså, fantisera om att visst kommer det att gå bra, så är det så här inför imorgon pirrigt.

Janne är jätteduktig på att få ett genomslag inför folk. Han spelar och vad han än säger så låter det jättebra. Sen vet jag att han vet vikten av att öva. Jag vet det också. Men har jag övat idag? Nee-e. Bara de första bilderna. Men det här är ju självklart tänker jag, det här kommer jag väl ihåg. Haha ha! Det är nämligen det jag inte gör när jag står där framför dessa imorgon 20 huvuden plus Janne och får blackout. Jag har inte förberett frågor att slänga ut för att skapa en dialog, jag har inte materialet levande ”i” mig. Presentationen är ännu död text på powerpoint-bilder som imorgon ska ut, på ett engagerande, livfullt sätt. Med roliga exempel som jag inte kommit på än. Att vara trist är tråkigt. Men att vara trist Och ha skakiga knän är bara ett stor No-no.

Företaget betalar dyra pengar till min arbetsgivare och jag låtsas vara garvad i gemet, säker på poängerna, värsta artisten, stjärnkonsulten! En som ger valuta för pengarna. Not. Där är jag inte. Jag är en numera akademiskt skolad kvinna från en annan värld än denna. Jag går i mina slackers och kavajer och min nya snygga bob-frilla och svarta pumps med snygga klackarna på Stureplan och känner mig allmänt konstig, lite malplacé. Vissa dagar känns det komiskt, som Chaplin som hade en alltför stor kostym på sig. Andra dagar tänker jag att vaffan, varför skulle det här inte vara en plats för mig lika mycket som för någon annan. Min arbetsgivare anser ju det och har förtroende för mig – än så länge. Jag kastar mig in i nya uppdrag och ja, jag gillar att planera, ja, jag gillar kundkontakten…när samtalet/mötet är över. Och jag gillar utbildningar för chefer om självklara saker, när dagen är slut och jag kan pusta ut.

Men så här inför är jag rädd. Och inte bara det, jag är odisciplinerad också. Det är nog disciplinen som är skillnaden mellan konsulten och stjärnkonsulten. Nu får jag helt enkelt ge mig och mumla högt för mig själv vid köksbordet, så att det kommer att kännas tryggare imorgon. För det är det jag behöver ha i ryggen. En känsla av trygghet.

Stretar på och tror fortfarande på de där tio punkterna. Det är som att diska lilla disken varje kväll är en stor uppfinning i mitt liv just nu. Att inte sätta på datorn på kvällen torde varit punkt elva. För då orkar jag upp tidigt och hinner läsa skriva surfa jobba en timme eller två på morgonen istället. Då kanske jag klarar att skriva den där artikeln som ska publiceras i Psykisk Hälsa i höst. Kan Thomas Bodström, så kan jag. Eller?

Risken med det här strävsamma sättet att leva på, är att jag snubblar på min egen strävsamhet och snart ligger jag där under täcket med en kastad handduk i hörnet. Det är ofta så, upp och ner, höga ambitioner och självsuggerering i att jag faktiskt gillar detta. Gör jag det? Kommer jag att ha ett bättre liv i höst om jag skärper mig i kanterna och håller efter på diskbänken. Kanske…kanske finns det då lite mer marginaler till något som ger energi. Sitta sent med datorn, stora diskhögar och kaos bland papper och inredning tar energi. Och det är det jag nu ska söka satsa på…att inte klanka på mig om det ogjorda utan se till att så smått göra och få det gjort, hamna lite mer på framkant inom områden som finns runt mig.

Möjligen ska jag se till att skära ner på relationer också. Inte för evigt, men för tillfället. Låta situationen hos föräldrarna få ta sin plats utan att jag går sönder.

Det som det inte finns så mycket plats för nu, är vilan. Har man ständigt något man borde skriva på, om det nu ska bli en bok efter artikeln, då är det inte mycket vila utöver arbete, pendling, Volles fritidsintressen, barnkalas, kompisar och andra issues. Varje tom helg ska fyllas på med ett besök i föräldrastaden då, eller? Kanske handlar det oma att hitta vilan? Alltså inte geografiskt – jo, kanske det också, men jag tänker på hitta vilan i det som ändå händer. Inte skilja ut det från allt det andra så förfärligt. Det kanske inte ska till med så speciellt mycket nytt för att vila, bara se till att göra det jag gör på ett sätt som tillåter vila och återhämtning.

Hur t ex göra tunnelbaneresorna till – om inte vila – till något mer vilsamt? Tillochmed något att se fram emot? Att bara sitta där och njuta av musik, tankar, Volles sällskap, en bok, sudoku-förströelse…inte så mycket tänka på vad som ska hända när man kommit fram…typ jag måste hinna det o det o det. Sådant äter på en, tar energi.

Hur hitta vilan på jobbet? I hemmet? För jag måste erkänna att jag är något spänd just nu. Kanske är det kontrasten från sommarlovet som gör det spända synligt just nu. Det kan ju vara så att spändheten cementeras och blir ett normalläge snart. Det vill jag inte. Nog för att det kan vara så stundom och inför uppdrag och nu inför hösten när man står där som ett plan på väg att ta fart och lyfta. När man är uppe i luften och hösten tar fart, då ska det vara lätt och bara flyta på. Därför kanske tiopunktslistan inte var så töntig ändå. Som en förberedelse, tankning inför. Genomgång av säkerhetsregler.

Ibland snöar jag förtjust in på bilder och metaforer. Det är kul. Men alltid lite på gränsen.

Efter semestern kommer ångesten inför hösten. Vi var utomlands, Volle o jag. Reste i länder på andra sidan Atlanten och jag undrade ibland vad nu detta var för semester, när vi på slutet åter bytte by och med vårat bagage skumpade fram på lokala svettiga bussar till nästa ställe. Jag fick mig intalat att detta är en tänka-på-annat-semester. Om än vi inte slappade – vi var så aktiva så – var iaf hjärnan inte hemma i stöket eller på kontoret efter ett tag. Vi var där vi var, på bussar och stränder och under myggnät och utflykter och djunglar och restauranger med konstig mat framför oss.

Så fort vi kommit hem är det svårt att värja sig för att sugas in i vardagen igen. Kompisar som vill ses, jobbet som vill komma igång, fotbollsläger, fritids, telefonsamtal: hur mycket fick du gjort på den där powerpoint presentationen innan semestern? Inget? Nämen okej, kan du göra det så fort som möjligt? Javisst, så klart.

Och hösten finns där bakom hörnet och det blir en liten nervös klump inuti mig där jag undrar om jag pallar alla kraven. Kraven från jobbet på att inte bara duga, utan i mitt huvud också duga jävligt bra. Eller åtminstone ta nederlag på ett briljant sätt, låta det mindre bra rinna av som vattnet på gåsen. För min egen skull. Det tror jag att jag måste. Jag ger mig möjligheten att misslyckas, men alltså måste jag göra det med bravur. Snacka om att ha ett tufft överjag, en sträng inre ”farfar” som tittar över axeln och höjer pekfingret.

För att klara jobbet och att vara en underbar mamma åt Volle och se till så att han får de möjligheter som andra barn får – minst – i form av fritidsintressen och kulturupplevelser och natur, bör jag förbereda mig väl. Och när är inte den bästa tiden att göra de små förändringarna i sitt liv, de nya besluten om vad man ska sluta med och vad istället börja med, om inte efter sommarlovet?

Jag ska skriva ner en sådan lista här, det får bli nästa inlägg, för nu är klockan sju på morgonen och jag måste väcka Volle. Han ska på fotbollsläger och jag känner mig redan lite stressad, för jag kommer litet för sent till jobbet pga det. Och så måste jag komma ihåg att ringa sjukgymnasten som vill boka in tider för att fixa min onda ljumske och till kommunen där päronen bor för att tala om att det är okej att pappa blir god man för min sjuka mamma. Dagen är igång. En kopp kaffe till kanske och Omega tre och dagens dos av Efexor. Det blir bra. Då orkar vi.