Konsultens Pysventil

Varför kan jag inte h e j d a mig? Varför skriver jag till den där mannen och berättar för mycket om mig. Något som han inte har bett om att få veta. Något personligt. Det är ju så jävla tydligt! Jag har blottat inälvorna så det bara är helvete.Nu vill jag inte vara med längre i den där produktionen. Jo, det vill jag. Men jag har liksom börjat straffa ut mig genom att visa på mina svagheter som bara sipprar ur.

- Sätt på locket, skruva ihop försvaren! Pinsammare blir det av att du utger dig för att jobba med de här sakerna och vara kunnig i just hur folk fungerar. Sen går du och bara häller ut innanmätet rakt i knät på den stackars mailläsaren.

Jag hade ju tänkt att han tänkte som jag.

- Men det är ett misstag. Du känner honom inte! Folk tänker inte som du. Folk tänker som folk tänker. DU projicerar in dina tankar i den där mansbilden.

Bilden?

- Ja, bilden. Känner du honom kanske? Nä. Du har mött honom, gillat honom. Blivit förtjust. Förtjust i själva hur det var den dagen. Det kanske inte ens är honom du är förtjust i.

Men jag gick in för en stark ångestreducering nu. Gick in på dejtingsajten. Volle kom på mig. Han kan läsa nu. Va? sa han. Kärlek på nätet? Letar du efter kärlek på nätet? Han fnissade så gluggarna efter de nytappade mjölktänderna grinade mot mig.

- Härligt. Det var väl inget pinsamt? Han verkar ha en schysst inställning till mamma som söker kärlek på nätet.

Jo. Och nu ska jag försöka inte blanda ihop det privata med det professionella. Fan, han trodde säkert jag varit full när jag skrivit. Och vet du vad det värsta är?

- Tell me.

Det värsta är att få svaret. Som innehåller ett vänligt svar på frågan som jag ställde och som var helt adekvat att ställa. Men inte en endaste stavelse om de funderingar jag delat med mig av.  DET är det värsta. Att liksom bara vara professionell och bortse från mitt … ja, snesteg blir det ju till då.

- Vad skulle han ha skrivit då? Vad hade du tänkt?

Jag tänkte mig inget.

- Men om du får önska nu? Vad hade du önskat att där hade stått för att du inte hade fått en ångest?

En endaste mening hade räckt. Något som…jo, jag hör vad du säger. Det är intressanta funderingar. Nä, jag vet inte! Det var idiotiskt att skriva det där. Fan fan fan.

- Sluta slå på dig nu. Du VET ju inte vad han tänkte. Hoppar du inte över saker i dina svar när folk skriver?

Jo, och då är jag medveten om det.

- Så tänker du. Det är inte säkert att andra tänker som du. Förmodligen tänker några lite som du, men det är stor risk för att folk tänker annorlunda. Du är fan så självupptagen just nu, vet du det?

Jag vet. Till och med den här dialogen är ju med mig själv. Jag ska lugna mig nu. Släppa produktionen och vad jag känner inför det.

- Skulle du få jobbet så – vad bra! Stå för att du är lite spontan ibland. Du har en massiv integritet oftast. Att den krackelerar ibland, ingen tycker sämre om dig för det! Visst, han kanske fick sitt ego boostat om han förstod att du är lite förtjust. Men det kanske han inte ens gjorde. Nästa möte är på de villkor det mötet är på.

Men jag skrev så jävla dumt… så fort jag tänker på det bara kryper det i mig av ånger…uuuuh.

- Lägg av nu! Du är modig. Släpp inte din spontanitet. Den kostar ibland i form av baksmälla, men du får en massa. Du ångrar inte det du inte gjorde. Den känslan kan vara illa den med. Jag menar, alltid har du ångest av något. Nu är det detta. Du skrev för att reducera ditt behov av att förmedla dig. Det kändes bra en stund. Kanske är det värt att ibland låta bli. Då får du ett liv som är lite behagligare, lite tråkigare, lite slätstruknare. Att söka kontakt är mänskligt. Du är mänsklig. Men så visa din mänsklighet och lita på att andra kan bära det. Det kan de inte alltid, de kommer att göra dig besviken, men det är inte ditt problem. Deras begränsningar är deras problem. Du gör dig sårbar, ja. Det kan göra ont, ja. Och det är livet. Livet är inte bara vacker natur och harmoniska känslor. Livet är…ja, just det där. Håll ut med känslan, jag är glad över att du utsätter dig och utmanar dig.

Tack. Så jag ska inte anklaga mig själv?

- Du ska acceptera dig själv och skratta åt dig själv.

Stretar på och tror fortfarande på de där tio punkterna. Det är som att diska lilla disken varje kväll är en stor uppfinning i mitt liv just nu. Att inte sätta på datorn på kvällen torde varit punkt elva. För då orkar jag upp tidigt och hinner läsa skriva surfa jobba en timme eller två på morgonen istället. Då kanske jag klarar att skriva den där artikeln som ska publiceras i Psykisk Hälsa i höst. Kan Thomas Bodström, så kan jag. Eller?

Risken med det här strävsamma sättet att leva på, är att jag snubblar på min egen strävsamhet och snart ligger jag där under täcket med en kastad handduk i hörnet. Det är ofta så, upp och ner, höga ambitioner och självsuggerering i att jag faktiskt gillar detta. Gör jag det? Kommer jag att ha ett bättre liv i höst om jag skärper mig i kanterna och håller efter på diskbänken. Kanske…kanske finns det då lite mer marginaler till något som ger energi. Sitta sent med datorn, stora diskhögar och kaos bland papper och inredning tar energi. Och det är det jag nu ska söka satsa på…att inte klanka på mig om det ogjorda utan se till att så smått göra och få det gjort, hamna lite mer på framkant inom områden som finns runt mig.

Möjligen ska jag se till att skära ner på relationer också. Inte för evigt, men för tillfället. Låta situationen hos föräldrarna få ta sin plats utan att jag går sönder.

Det som det inte finns så mycket plats för nu, är vilan. Har man ständigt något man borde skriva på, om det nu ska bli en bok efter artikeln, då är det inte mycket vila utöver arbete, pendling, Volles fritidsintressen, barnkalas, kompisar och andra issues. Varje tom helg ska fyllas på med ett besök i föräldrastaden då, eller? Kanske handlar det oma att hitta vilan? Alltså inte geografiskt – jo, kanske det också, men jag tänker på hitta vilan i det som ändå händer. Inte skilja ut det från allt det andra så förfärligt. Det kanske inte ska till med så speciellt mycket nytt för att vila, bara se till att göra det jag gör på ett sätt som tillåter vila och återhämtning.

Hur t ex göra tunnelbaneresorna till – om inte vila – till något mer vilsamt? Tillochmed något att se fram emot? Att bara sitta där och njuta av musik, tankar, Volles sällskap, en bok, sudoku-förströelse…inte så mycket tänka på vad som ska hända när man kommit fram…typ jag måste hinna det o det o det. Sådant äter på en, tar energi.

Hur hitta vilan på jobbet? I hemmet? För jag måste erkänna att jag är något spänd just nu. Kanske är det kontrasten från sommarlovet som gör det spända synligt just nu. Det kan ju vara så att spändheten cementeras och blir ett normalläge snart. Det vill jag inte. Nog för att det kan vara så stundom och inför uppdrag och nu inför hösten när man står där som ett plan på väg att ta fart och lyfta. När man är uppe i luften och hösten tar fart, då ska det vara lätt och bara flyta på. Därför kanske tiopunktslistan inte var så töntig ändå. Som en förberedelse, tankning inför. Genomgång av säkerhetsregler.

Ibland snöar jag förtjust in på bilder och metaforer. Det är kul. Men alltid lite på gränsen.