Jag blir smått oroad över att min egen skitblogg skulle vara en reflektion av mitt liv. Innehållslös? Hållningslös? Riktningslös?

Uschalinge.

Så njutbart att se en mästare i arbete. Man kan bara ana vilka uppoffringar som finns bakom. Arbete, slit, möda. Sagan om den fattige pojken som togs om hand av Mishin, tränaren som var tuff och hård, men såg talangen. 1999 såg jag honom första gången. Då såg han ut så här:

Efter Turin har Plushky inte jobbat längre. Han ska visst vara i träning inför Vancouver. Jag känner mig lite tveksam inför det. Kommer det bli en avdankad gammal (Då endast 27 år) Matti Nykänen – aktig parodi på honom själv? Ska inte en mästare sluta när han är som störst? Vad har han gjort under de tre-fyra senaste åren då han inte tävlat? Den inte längre så fattige pojken har blivit stor stjärna, agerat bakgrundsisdansare på melodifestival, gift sig, fått barn, skilt sig, gift sig igen med melodifestivalstjärnans skivproducent. Har berömmelsen och all beundran stigit honom åt huvudet?

Vi vet inte. Kanske har han behållt greppet om sig, om skridskona, artisteriet, om isen. Evgenij Plushenko kanske kommer triumfera – igen. Jag hoppas det. För jag vill bli hänförd, se honom – inte bara tävla – men agera. Jag vill se när en människa visar vad denne kan göra när han är som bäst. Jag vill bli meddragen när han excellerar, överträffar sig och mig och alla andra.

Det är något med dessa stjärnor. Vi behöver dem. Jag behöver dem för att kunna sätta egna mål. Det ger mig tro på att det inom oss finns kapacitet, något vackert, utöver det vanliga. Det kanske inte finns just i mig, men om jag ger mig hän och dyrkar Evgenij, kanske jag kan sno åt mig en liten bit av hans glans och leva en bit på väg i min vardag med hjälp av det. Här ett klipp där han dansar till sin kompis, violinisten Edvin Martons musik. Godfather.

Igår fick jag veta att min kollegas fru Saga fick sin dödsdom. 0% chans att överleva cancern som de trodde var övervunnen. Kanske ett år kvar, kanske två. Så förbannat onödigt. Träffade henne i somras, såg sund och rund och glad och frisk ut. Inte cancersjuk. Två barn.

Plötsligt var jag med om något som var viktigare än inspleningsuppdraget, som överskuggat min vardag. Det hela syntes fjuttigt och blekt. Värdelöst. Det var bara jag som hade värderat det så högt i mitt liv. Men lätt, att jag skulle byta bort denna min lilla möjlighet till resa och spänning och pengar mot att Saga fick leva och fortsätta vara sund och rund och glad och frisk.

Idag blir det vardag och sysslor och plikter. Det kanske är det som är det värdefulla. Visst, möjligheten till det underbara finns där bakom hörnet. Inget har hörts om varken eller. 50/50 chans. Men jag lägger det åt sidan nu som om det inte finns. Det får puttra där i bakgrunden. Inte ta över. Då blir det magiska och fina förvandlat till ett måstemonster.

I ljuset av liv och hälsa är allt annat värt noll och intet. Faktiskt.

- Sätt på locket, skruva ihop försvaren! Pinsammare blir det av att du utger dig för att jobba med de här sakerna och vara kunnig i just hur folk fungerar. Sen går du och bara häller ut innanmätet rakt i knät på den stackars mailläsaren.

Jag hade ju tänkt att han tänkte som jag.

- Men det är ett misstag. Du känner honom inte! Folk tänker inte som du. Folk tänker som folk tänker. DU projicerar in dina tankar i den där mansbilden.

Bilden?

- Ja, bilden. Känner du honom kanske? Nä. Du har mött honom, gillat honom. Blivit förtjust. Förtjust i själva hur det var den dagen. Det kanske inte ens är honom du är förtjust i.

Men jag gick in för en stark ångestreducering nu. Gick in på dejtingsajten. Volle kom på mig. Han kan läsa nu. Va? sa han. Kärlek på nätet? Letar du efter kärlek på nätet? Han fnissade så gluggarna efter de nytappade mjölktänderna grinade mot mig.

- Härligt. Det var väl inget pinsamt? Han verkar ha en schysst inställning till mamma som söker kärlek på nätet.

Jo. Och nu ska jag försöka inte blanda ihop det privata med det professionella. Fan, han trodde säkert jag varit full när jag skrivit. Och vet du vad det värsta är?

- Tell me.

Det värsta är att få svaret. Som innehåller ett vänligt svar på frågan som jag ställde och som var helt adekvat att ställa. Men inte en endaste stavelse om de funderingar jag delat med mig av.  DET är det värsta. Att liksom bara vara professionell och bortse från mitt … ja, snesteg blir det ju till då.

- Vad skulle han ha skrivit då? Vad hade du tänkt?

Jag tänkte mig inget.

- Men om du får önska nu? Vad hade du önskat att där hade stått för att du inte hade fått en ångest?

En endaste mening hade räckt. Något som…jo, jag hör vad du säger. Det är intressanta funderingar. Nä, jag vet inte! Det var idiotiskt att skriva det där. Fan fan fan.

- Sluta slå på dig nu. Du VET ju inte vad han tänkte. Hoppar du inte över saker i dina svar när folk skriver?

Jo, och då är jag medveten om det.

- Så tänker du. Det är inte säkert att andra tänker som du. Förmodligen tänker några lite som du, men det är stor risk för att folk tänker annorlunda. Du är fan så självupptagen just nu, vet du det?

Jag vet. Till och med den här dialogen är ju med mig själv. Jag ska lugna mig nu. Släppa produktionen och vad jag känner inför det.

- Skulle du få jobbet så – vad bra! Stå för att du är lite spontan ibland. Du har en massiv integritet oftast. Att den krackelerar ibland, ingen tycker sämre om dig för det! Visst, han kanske fick sitt ego boostat om han förstod att du är lite förtjust. Men det kanske han inte ens gjorde. Nästa möte är på de villkor det mötet är på.

Men jag skrev så jävla dumt… så fort jag tänker på det bara kryper det i mig av ånger…uuuuh.

- Lägg av nu! Du är modig. Släpp inte din spontanitet. Den kostar ibland i form av baksmälla, men du får en massa. Du ångrar inte det du inte gjorde. Den känslan kan vara illa den med. Jag menar, alltid har du ångest av något. Nu är det detta. Du skrev för att reducera ditt behov av att förmedla dig. Det kändes bra en stund. Kanske är det värt att ibland låta bli. Då får du ett liv som är lite behagligare, lite tråkigare, lite slätstruknare. Att söka kontakt är mänskligt. Du är mänsklig. Men så visa din mänsklighet och lita på att andra kan bära det. Det kan de inte alltid, de kommer att göra dig besviken, men det är inte ditt problem. Deras begränsningar är deras problem. Du gör dig sårbar, ja. Det kan göra ont, ja. Och det är livet. Livet är inte bara vacker natur och harmoniska känslor. Livet är…ja, just det där. Håll ut med känslan, jag är glad över att du utsätter dig och utmanar dig.

Tack. Så jag ska inte anklaga mig själv?

- Du ska acceptera dig själv och skratta åt dig själv.

Sen kom det en till förfrågan. Jag gick på casting. Jag gick på en casting till. Fick en roll till en pilot. Som kanske blir en jättelansering. Har det sagts. Inspelning till piloten var det roligaste jag gjort, kändes det som. Det var roligt, jag var rolig. Jag som inte brukar vara rolig. Det är något med att iklä sig en roll. Inte stå där som konsulten och stå o falla som sig själv. Det är inte lätt att spela en roll heller. Nu var min roll väldigt tacksam att spela. Även om jag inte kunde få fram tårar på beställning. Men något i upplevelsen fanns där som har slungat mig in i en liten existentiell kris.

Vad ska man använda livet till när man snart är fyrti och ännu inte bestämt sig för vad man vill bli? Vet alla andra det? Är det tydligt för dem att de är inne på rätt spår? Eller är de kvar på spåret för att de är rädda för att spåra ur? Jag har inte kommit in ordentligt i konsultrocken än. Det har bromsats upp av få uppdrag jämfört med förra året och ett strävsamt byggande av nätverk och skrivande och…fan, filmande!

Ibland talar jag om detta som om jag glidit in rakt genom dörrarna in i en filminspelning på bara ett bananskal. Men jag tror inte på bananskal. Någonstans finns nog något i denna konsultsjäl som vill agera ut något.

Nu är det väntan. Om det blir en produktion. Imorgon visning för kund. Jag har farhågor:

1. Det blir ingen produktion. Kunden säger att detta är skit.

2. Det blir en produktion. Men man väljer in andra skådisar. Och jag blir bortvald. Ratad.

Det är mina farhågor. Och jag kan knappt tänka på något annat nu.Vad ska jag göra om någon av mina farhågor slår in? Gå tillbaka till mitt lilla konsultliv och tänka att det var en fin upplevelse. Tänka på den lite då och då när man behöver se succéfilmer i sitt inre.  Jag är fruktansvärt okoncentrerad. Får inget gjort. Väntar bara på besked. Som kanske kommer imorgon. Efter helgen? Det kan bli ett ja. Det kanske kan bli ett nej tack, tyvärr, men tack för visat intresse. Jag försöker intala mig att det inte gäller livet. Men det gör ju det. Det gäller visst livet. Det är som när askungen sitter vid fönstret och tittar upp mot slottet och snyftande säger, vad är väl en bal på slottet?

Det som ar bra med det var att jag kom i kontakt med den här försiktiga starten till blogg igen. Det är sista maj i ett annat år och sommar och sol över Staden. Hösten kom och gick, en kort vinter kom till oss och lämnade plats för en ny vår. Nio månader har gått sedan förra inlägget. En hel människograviditet!

Mycket av det som är skrivet här innan är väldigt mycket stress och press. Ingen glädsam läsning.

Situationen är annorlunda nu. Jag är konsult, men inte på det företaget. Har mer tid. Mindre pengar. Mindre tid i tunnelbanan, för vi har flyttat. Nytt bostadsområde, nya utsikter. Nytt kontor, nya kollegor. När jag slutade började dörrar öppnas. Inte verkliga dörrar, men jag började fundera på vad jag ville göra och kunde sitta uppe sent och söka roliga jobb i exotiska länder. Oj vad det ändå finns att göra här i världen!

Här är jag kvar i Staden ändå. Ett tag till.

Vad säger Sigges kristallkula om den kommande sommaren då? Jo, den säger 1) Grönt gräs och kaffe i solsken på lummiga murriga lantstället. 2) Många timmars skriftlig produktion. Kreativt skapande och både halvfärdiga som färdiga utkast. 3) Budgetliv. Få utsvävningar. Lugn och ro. 4) Passa på att hälsa på mamma ofta i föräldrastaden.

Varför valde jag ett sådant här jobb för? Ett jobb där jag allt som plötsligast känner ångest inför framträdanden och presentationer och uppdrag. Det är rena psykiska tortyren. Självplågeri. Ingen har tvingat mig att välja just denna typ av jobb. Jag kunde ha studerat hjärnaktivitet i något laboratorium. Tillexempel.

Men åh vad detta är bra ändå. Ja, du har en liten exhibitionist som gömmer sig bakom all självosäkerhet. Ge denne exhibitionisten plats på scen nu då! Få det till att bli njutbart! Är inte det som är utmaningen?

Jag vet inte om jag gillar utmaningar.

Johorå, det gör du. Om du tänker efter. Ångesten inför är helt okej. Den visar på att du är taggad. Och det måste man vara inför framträdanden. Men vet du, du måste förbereda dig! Läs igenom det där nu då som Janne sa att du ska läsa. Det kommer att få dig att känna dig lite mer förberedd. Du har två timmar på dig innan Volle ska väckas och ni ska ut i regnvädret. Vänd detta nu! Känn laddningen, spänningen, men prova också känn glädjen. Det gör stor skillnad. Glöm din självosäkerhet. Vad ska du med den till? Kliv fram nu och göm dig inte bakom dessa gamla manéer som är till för att hålla dig tillbaka. Fram nu och känn närvaron!

Okej. Tack för hjälpen. Då kör jag igång och läser nu då. Det här kanske kan bli roligt. Ändå.

Janne är jätteduktig på att få ett genomslag inför folk. Han spelar och vad han än säger så låter det jättebra. Sen vet jag att han vet vikten av att öva. Jag vet det också. Men har jag övat idag? Nee-e. Bara de första bilderna. Men det här är ju självklart tänker jag, det här kommer jag väl ihåg. Haha ha! Det är nämligen det jag inte gör när jag står där framför dessa imorgon 20 huvuden plus Janne och får blackout. Jag har inte förberett frågor att slänga ut för att skapa en dialog, jag har inte materialet levande ”i” mig. Presentationen är ännu död text på powerpoint-bilder som imorgon ska ut, på ett engagerande, livfullt sätt. Med roliga exempel som jag inte kommit på än. Att vara trist är tråkigt. Men att vara trist Och ha skakiga knän är bara ett stor No-no.

Företaget betalar dyra pengar till min arbetsgivare och jag låtsas vara garvad i gemet, säker på poängerna, värsta artisten, stjärnkonsulten! En som ger valuta för pengarna. Not. Där är jag inte. Jag är en numera akademiskt skolad kvinna från en annan värld än denna. Jag går i mina slackers och kavajer och min nya snygga bob-frilla och svarta pumps med snygga klackarna på Stureplan och känner mig allmänt konstig, lite malplacé. Vissa dagar känns det komiskt, som Chaplin som hade en alltför stor kostym på sig. Andra dagar tänker jag att vaffan, varför skulle det här inte vara en plats för mig lika mycket som för någon annan. Min arbetsgivare anser ju det och har förtroende för mig – än så länge. Jag kastar mig in i nya uppdrag och ja, jag gillar att planera, ja, jag gillar kundkontakten…när samtalet/mötet är över. Och jag gillar utbildningar för chefer om självklara saker, när dagen är slut och jag kan pusta ut.

Men så här inför är jag rädd. Och inte bara det, jag är odisciplinerad också. Det är nog disciplinen som är skillnaden mellan konsulten och stjärnkonsulten. Nu får jag helt enkelt ge mig och mumla högt för mig själv vid köksbordet, så att det kommer att kännas tryggare imorgon. För det är det jag behöver ha i ryggen. En känsla av trygghet.

Risken med det här strävsamma sättet att leva på, är att jag snubblar på min egen strävsamhet och snart ligger jag där under täcket med en kastad handduk i hörnet. Det är ofta så, upp och ner, höga ambitioner och självsuggerering i att jag faktiskt gillar detta. Gör jag det? Kommer jag att ha ett bättre liv i höst om jag skärper mig i kanterna och håller efter på diskbänken. Kanske…kanske finns det då lite mer marginaler till något som ger energi. Sitta sent med datorn, stora diskhögar och kaos bland papper och inredning tar energi. Och det är det jag nu ska söka satsa på…att inte klanka på mig om det ogjorda utan se till att så smått göra och få det gjort, hamna lite mer på framkant inom områden som finns runt mig.

Möjligen ska jag se till att skära ner på relationer också. Inte för evigt, men för tillfället. Låta situationen hos föräldrarna få ta sin plats utan att jag går sönder.

Det som det inte finns så mycket plats för nu, är vilan. Har man ständigt något man borde skriva på, om det nu ska bli en bok efter artikeln, då är det inte mycket vila utöver arbete, pendling, Volles fritidsintressen, barnkalas, kompisar och andra issues. Varje tom helg ska fyllas på med ett besök i föräldrastaden då, eller? Kanske handlar det oma att hitta vilan? Alltså inte geografiskt – jo, kanske det också, men jag tänker på hitta vilan i det som ändå händer. Inte skilja ut det från allt det andra så förfärligt. Det kanske inte ska till med så speciellt mycket nytt för att vila, bara se till att göra det jag gör på ett sätt som tillåter vila och återhämtning.

Hur t ex göra tunnelbaneresorna till – om inte vila – till något mer vilsamt? Tillochmed något att se fram emot? Att bara sitta där och njuta av musik, tankar, Volles sällskap, en bok, sudoku-förströelse…inte så mycket tänka på vad som ska hända när man kommit fram…typ jag måste hinna det o det o det. Sådant äter på en, tar energi.

Hur hitta vilan på jobbet? I hemmet? För jag måste erkänna att jag är något spänd just nu. Kanske är det kontrasten från sommarlovet som gör det spända synligt just nu. Det kan ju vara så att spändheten cementeras och blir ett normalläge snart. Det vill jag inte. Nog för att det kan vara så stundom och inför uppdrag och nu inför hösten när man står där som ett plan på väg att ta fart och lyfta. När man är uppe i luften och hösten tar fart, då ska det vara lätt och bara flyta på. Därför kanske tiopunktslistan inte var så töntig ändå. Som en förberedelse, tankning inför. Genomgång av säkerhetsregler.

Ibland snöar jag förtjust in på bilder och metaforer. Det är kul. Men alltid lite på gränsen.

Önskad effekt: Varva ner bättre på kvällarna och få till lite kvällssömn. Piggare på morgnarna och kanske få något skrivet då, i bästa fall att jag rört på mig. Om inte annat så tid att sitta och kontemplera med kaffemuggen i handen (på morgnarna är det fritt fram med kaffe), och få känslan av att hinna med, ligga steget före.

2. Röra på mig ett pass minst var tredje dag.

Ett pass är ca 30 minuter. Men kan också vara mer. Det är komma igång som gäller. Det kan vara slit, det kan vara lite lugnare tempo. Det handlar om att få in rutinen och ägna mig åt detta att röra på sig. Fram med gympadojorna och lunka iväg på slingan. Var tredjedags-regeln är det som fungerat bäst för mig någonsin. Sen det blivit mörkt kanske jag får hitta på lite gympapass hemma. Ta med baddräkten till stan och simma några varv på något bad, även träna Volle efter en skoldag. Hitta på något när han är på fotbollsplan. Hitta luckorna, helt enkelt. För ju mörkare det blir ute och ju kortare dagar, desto svårare blir det. Iaf för mig, det vet jag.

Önskad effekt: Bättre kondition, bättre styrka, bättre rörlighet, bättre ork, bättre humör, bättre självförtroende.

3. Planera maten. Inte i hyperdetalj, men något mer.

Handla mer frukt och grönsaker och andra råvaror, se till att ha det hemma. Laga långkok och baka bröd när jag har tid – i alla fall några söndagar. Fylla på frysen med mat att ha snabbt att ta fram samt att ta med till jobbet. För vår del behövs inte mycket för att det ska räcka. Detta är en punkt som inte är självklar. Klart jag får äta halvfabrikat och färdiga luncher om det är så att intet annat finns. Men jag tror det blir mindre av det om jag planerat.

Effekt: Nyttigare ätande i form av kvalité och mattider. Kanske mer matglädje också.

4. Tänka på varifrån det jag handlar kommer. Främst maten i första hand.

Här handlar det om att jag nu när jag ändå har konsultlön, kan börja sovra lite. Chilenska äpplen eller franska päron? Svårt val. Kanske väljer jag inte efter kilopris som alltid innan, utan efter hur många mil frukten har rest. Försöka börja tänka så. Köpa fair trade kaffe om inte alltid, men ibland. Välja rosterier som inte är uppköpta av de stora konglomeraten (Unilever, Kraftfoods, Nestlé). Ska f.ö. fördjupa mig mer i vad de står för och hur världshandeln fungerar. Bli en sådan där ”Stuff white people like” medelklassigt medveten och som bara vill göra rätt. Men så är det, komiskt eller inte.

Effekt: En liten bäck som rinner in i en förhoppningsvis snart stor å. Större medvetenhet om den globala och ekologiska footprinten. Större kunskap. Större känsla av att faktiskt kunna välja och illusionen av att bidra till en jämnare maktfördelning.

5. Packa morgondagens väskor på kvällen.

Så många morgnar som kan ägnas åt något annat än att leta.

Effekt: Behagligare start på dagen med mer tid och överskott till att tänka på annat, ligga steget före. Ger mer power åt en själv när man känner att man behärskar detaljerna även när det är mycket som hänger på en, mycket man ska komma ihåg och minnas.

6. Diska disken fortlöpande när den fortfarande är liten.

Så litet, men antagligen ändå viktigt. Det är klart ingen panik att absolut diska om kroppen och sinnet är trötta, det går att göra imorgon. Men principen att plocka det lilla stökiga ur vägen och konstant hålla undan är något jag nu ska prova på och se om det leder någonstans.

Effekt: Ökad ro med mindre stök.

7. Freda söndagarna. Undvik boka något som helst på söndagarna.

Vi använder stora delar av våra liv till transporter just nu. Åker mycket tunnelbana. Även ett litet ärende på helgerna blir till stort när man ska åka in till stan eller till en annan ände av stan och sedan tillbaka. Det blir i stort sett hela dagen som går åt. För att orka gedigna arbetsveckor behöver vi vila. Bara sitta, ligga, vara. Göra det som faller en in i närmiljön, som att plocka blåbär och sedan göra en paj, baka det där brödet, skriva ner de där tankarna, springa i skogen. Leva i det där lite sunda och lokala, minimaliska utan att behöva underhålla sig i stora staden. Blir vi bjudna på kalas, så kan det hända att vi går. Men grundläggande sett är vi hemma. Bara.

Effekt: Att lära sig att respektera en naturlig veckovila och inte stycka upp alla dagar i små bitar som resandet orsakar att man gör. En dag att växla ner för att sen kunna pigg i sinnet växla upp på måndagen igen.

8. Gör två saker i hemmet varje kväll. Det behöver inte vara stora saker, små räcker. Men varje gärning gör att det går framåt.

Effekt: Minskar den frustration och de otillräcklighetskänslor jag länge burit på över ett stökigt, överfullt, kaotiskt hem. Skänker förhoppningsvis mer frid och glädje att vara hemma, samt gör det mer lockande att också be gäster komma på besök.

9. Skriv regelbundet dagbok/blogg.

Sorterar i tankarna, reder ut dem. Nu när jag inte går i terapi längre är det ett – för mig sedan länge beprövat – sätt att få ner ångestfyllda eller glädjefnattiga tankar, komma på nya fantastiska sätt att tänka. Skrivandet ger möjligheten att vrida på prismat ytterligare en gång och se sig och sin verklighet ur ännu en synvinkel.

Effekt: Ökar självinsikten och ger en känsla av tillfredsställelse och lugn. Ett medel till en ytterligare reflektionsnivå som gagnar både mig och i längden även min omgivning.

10. Läsa litet varje dag. Godnattsagor till Volle och andra godnattsagor till mig.

Läsa i tunnelbanan och läsa på kvällen. Det är vad vardagen när den är som hetsigast ger en tid för att göra. Men utnyttja den! Skippa gratistidningarna och läs din bok, vilken den än är. Läs en stund, fastna, läs vidare. Kanske väljer du att använda hela söndagen till att läsa någon gång. Åh vad det vore en vila det!

Effekt: Mera bildad och mera hänförd, mera idéer, rikedom och flexibilitet i sinnet.